bunkergryning
människorna hukar bakom revlarna
havet är blankt
mjölkvitt muller driver över bleken
som senapsgas
tiden är för tegelsten och gärningsmän
en bit bort rullar cirkusvagnar över rivningstomten
clowner matar lejon
fond av gula hyreshus, snablar mellan galler
rovdjursvrål
mullret tilltar
på avstånd
nästan utom hörhåll
slår en bomb i marken, mitt i pilallén
av misstag
vuxna människor rinner in i ödesdigra nyheter
tiden pressas genom löpsedlar
ingen anar vad som pågår
alla kavlar ångest mellan händerna
liv nalkas
och allt är ännu osett
ljudet av en rörelse, ett korn av sand
alla tycks avvakta
ännu har inga höga halter uppmätts
ingenting har rörts
av innerlighet
på baksidan står en handskriven replik
”Men vad väntar dom på?”
ankomsten
och världen ska sjunka ner i glömska
klockan smälter
på väggen tickar en vit arm
salen är tom
salen är full av ansiktslösa
det är tyst
vittnet ryggar undan
en aning
smulorna på golvet
vandrar in i mörka djur
alla väntar
bortom ljuset
byter anförvanter låneord
lågmält
för att hinna undan
inne
är det tyst och frånvarande
”Nu.”
när hinnan brister tittar kvinnan upp
och ler
hennes ben är brutna inåt
”Äntligen.”
ur vittnets mun
sköljer iskall andedräkt,
artigt
trycker han läpparna mot kvinnans hals
ingen gråter
ingen minns hur det började
ingen ser det kolossala undret
varelsens huvud
sekunden innan det rämnar
fortsätter glida ner i skålen
ingen reagerar
ingen ser hur ansiktet delar sig
i två
alla hinner undan
kvar i perspektivet:
kolonner
ett försvunnet skrik
ingen i rummet tycks ångra sig
längre,
ingen minns hur det började
dardel dör
han är en mycket liten varelse
en kropp med två små huvuden
vända från varann
”Fryser han?”
modersmjölken kallnar mitt i strålen
långt senare böjer sig kvinnan ner
och lyfter varelsen
hennes händer är försvunna
hon håller upp honom högt
till påseende
hennes huvud skymmer solen
plötsligt ropar hon till en rörelse i bakgrunden
”Så fin han är!”
som om hon deltog
små skimrande stunder av hotlöst lugn
stillhet,
den lilla varelsen vaggar
mellan vårtorna
sammansatt harmoni
snäckorna skimrar under skrovet
blå blommor
igelkotten ensam vid sitt fat med mjölk
och människorna,
skrattar så betryggande
vajar i den vita hammocken
kastar pil om disken
all denna varma rodnad genom grenarna
denna milda tomhet
skir frid
stillhet i den oskrivna världen
pojken vaknar med en våt handduk över nacken
kall urin på örngottet
ingen anar vad som pågår
ännu
ingen finns till hands
alla ler mot varann
på avstånd
någon börjar sjunga
halvhögt
”För att inte väcka kaninen.”
bara kvinnan sitter stilla
tyst
vid kanten av ett annat ord
”Och världen är god?”
världen är en överblick
som ingen når
hon håller upp pojken
”Världen är god.”
hennes sköra utsikt brister
kvinnan utan händer slår sig ner
vid bädden
drömmer om en barnförbjuden lycka
sjunger högt för pojken
”Nu rider pojken på en hög vit häst
bomska
rider ut i världen klädd i rött rött rött.”
kvinnan stirrar intensivt på pojken
”Bara halva världen syns på bilden
bomska
nu är hästen röd och pojken klädd i vitt vitt vitt.”
hon sjunger för helt andra människor
pojken sluter ögonen
”Han måste vaccineras.”
kvinnan utan händer torkar svetten
från hans panna
hennes rörelser är långsamma
hon väntar svar ikväll
hon är mycket rädd
för mullret
rädd om det hon redan har förlorat
hennes anförvanter förbereder årets maskerad
kvinnan vakar vid sig själv
nu återkommer ordet
alltför snabbt
ordet är en rörelse av skam
en dimblå skärva
långsamt
glider skärvan genom pojkens hjärna
och stannar till
hennes röstlängd
en och samma kvinna i tre
den döda modern
den vita
”Min aska ska spridas för vinden.”
den stumma
hennes leende är slipat av sorg
eller skirt förakt
hennes läppar sluts om en fuktig egg
”Så fin han är!”
nu vänder sig kvinnan bort från pojken
hon är uppslukad av tristess
en vill gott och en vill ont
pojken står i dörren
utan blöjor
han har upptäckt hur det känns
”Släck!”
långt senare ska handen hållas ut
en droppe vitt vaccin
smärtan ska försvinna innan munnen öppnar sig
pojken delar rum med en grå kanin
som ofta rymmer
stor oro varje gång
”Vad gör vi om den inte kommer tillbaka?”
pojken
försöker krypa in i den tomma buren.
det är fler som står intill
och bara tittar
pojken vet inte vad dom är ute efter
”Ligger han här ensam?”
ingen har lärt honom
små steg, andlös väntan
han försvinner
”Har han gått ut?”
han går ensam över ett torg
barnvaktslös
han kan gå hur långt som helst
han bär en brevlåda på bröstet
han försöker
”Var är din mamma och pappa?”
”I filmen.”
han försöker lära sig att gå vilse
vit himmel, oroliga moln
fåglar som roterar och försvinner
pojken står på trottoaren
med strumpor i handen
torget ser ut som alla påstår
det hjälper inte
han försöker uppfatta ljud
vingslag
eller bara djur som knastrar
”Vem är du?”
han vänder sig om en aning för sent
”Vem är du?”
pojken tassar barfota på asfalt
vackra människor går förbi
bugar lätt
och gör sig till
ingen tycks förstå hur det ser ut
som om
när ett barn skär upp sig själv
blir alla egendomligt rädda
som om det angick dom
”Men vad gjorde han?”
”Just ingenting.”
hans ansikte var slätt och utan uppsåt
”Älskling!”
kallar hon pojken
kallar hon det som alltid kommer springande
Fantomen i gasmask
Stålmannen i kjol och läppstift
”Så fin han är!”
hon ljuger
pojken går i pojkens kropp
alla andra påminner om människor
kött som rör sig obehindrat genom svala vardagsrum
”Han är så ... svårnådd.”
pojken detonerar i en mjuk gest
alla hinner undan
”Det hör till åldern.”
han försöker undvika beröring
bygger en skärm av statisk kyla
ingen
vill komma i närheten
mannen i den vita rocken
slår en gummiklubba över hans knäskålar
och skriver ut en besk vätska
mannen tror på nickelallergi
pojken förflyttas
annalkande bilder, groteska varelser i våta kläder
underliga kvistar i händerna
tysta fuktiga avbilder, långsamt på väg ut
det är dags
”Och pojken?”
sitter längst in i salen
uppkrupen i sig själv
pojken försöker tänka
radera ut fasan
försöker få sig hel och sedd
”Som ett barn?”
nej
som en målning av knivskarp glömska
vaselin
rummet är tomt
nakna väggar, inga fönster
mitt i rummet står en nyspänd örfil
darrar nästan omärkligt
”Älskling.”
vaselin
heter burken i den förbjudna lådan
tre människor påstår att dom återvänt
alla tre går runt i ringen
ringen är en pojke
”Orkar du?”
nu slocknar bilden
en äldre man tar fram sitt stift
”Ska vi börja om?”
i handen håller han en vacker ask
av ljust och torkat cederträ
mannen är mycket upphetsad
”Berätta!”
pojken är mycket lugn
”Vid tolv års ålder trädde jag in i min fars ansikte
släckte hans blick, slöt hans mun.
Tigande bar han mig genom skogen.
Vi bemöttes som en och samma främling.”
mannen ser mycket artig ut
träd, stenar
landskap, en brun fotboll
skuggan av ett barn som hinner in i barken
torrt gräs
går en man på andra sidan ljuset
och
försöker fånga barnets pensel
inte ens en fjäril kvar, inte ens i drömmen
bara mjölkvit tystnad
brustet språk
”Jag ska måla guds ljus.”
i fönsterkarmen ligger hans lilla syster
i ljuset
en vitnad knäskål med ett plåster på
”Släck nu.”
pojken vet att han måste buga
och gå
hans syster är redan fastsydd
tiden
är för tegelsten och gärningsmän
det är en gång en familj
ett ord
och världen har ännu inte sjunkit ner i glömska
fadern
på rygg på marken
med sitt enda ben uppsträckt i luften
sin ofantligt stora fot
större än hela hans överkropp
modern
med sitt enda öga mitt i pannan
tätt intill näsroten
sin ena hand på magen, den andra öppen
som en hejdad gest åt andra hållet
äldste sonen med varghuvud
i full färd med att läxa upp sin yngre bror
pojken som saknar huvud
och har ögon, näsa och mun placerade direkt på bröstkorgen
återstår en mycket liten varelse
en kropp
med två små huvuden vända från varann
ett mot familjen, ett åt motsatt håll
den lilla varelsen håller sina handflator
tryckta mot varann
ungefär i höjd med hjärtat
hela familjen befinner sig utomhus
som på en sandslätt
inneslutna i en kupol av bärnsten
alla tycks avvakta
”Välj!”
han står mellan två människor
som vill ha hälften var
delningen är upp till pojken
”Men välj då!”
han blir kvar i sig själv
han
gör sig odelbar
han skrattar ofta, för att slippa synas
han vet inte vad som förväntas
han
vet ingenting om rollen som rakblad
han står i ett snitt och vågar inte ens fråga
han är en mycket liten varelse
mannen återvänder från andra mödrar
gråtande
morgonen är vit och utbränd
sammandragen
tätt intill den tomma sängen
ligger en död kanin
”En ren tillfällighet.”
pojken faller med utspärrade armar
ända in i buren
på väggen svalnar en reproduktion
pojken går till valens kropp
valens öga lyser
pojken vet att mannen dricker
valens öga lyser
förr var allting annorlunda
nu är pojken ensam
ögat i hans ficka lyser
kvinnan går in i en brunbränd man
och ber om respit
mannen ligger stilla mycket länge
mycket tyst
kvinnan är en rörlig silhuett
den gode guden är kall och varm
mannen krossar hennes öga med en flaska
pojken betraktar bordet
en termometer, ett instrument
mineralvatten
i ett vackert handblåst glas
duken är gul
bordet rör sig långsamt ut ur bild
på balkongen
står en helt annan människa
och gråter
så pågår det
oavbrutet,
sköljer genom hjärtat
vart han sig i världen vänder står han själv en bit bort
sminkad och förväntansfull
hela tiden klädd i nya minnen
samma lilla varelse
bara något äldre, något mer förvånad
mer beredd
halvvägs upp i kastet
mannen söker skydd i mörkret
utanför sig själv
kvinnan tar sig långsamt inåt mot en punkt av iskall kraft
ställningskrig
varelsen i mellanrummet är ett mycket långsamt ljud
en rörelse
en kropp med två små huvuden
vända från varann
trädgårdssaxen
och
två avklippta kvinnofingrar med vackert djupröda naglar
skir frid
spegelbilden ligger tätt under ytan
dansarna
når ner med båren
”Utan ansträngning?”
till synes fullständigt utan ansträngning
med samma sax två gånger
porten är stängd nu
porten av glas
innanför porten står pojken kvar
han sträcker en hand genom glaset
han försöker nå fram
förgäves
mannen är inte där
mannen går över isen
igen
pojken har skurit sig illa
kvinnan vet inte ens om vad som har hänt
hon
ligger i sängen och vårdar sitt sår
”Min aska ska spridas för vinden.”
kvinnan sitter i portuppgången
hopkurad
håller ett avskalat barn mot bröstet
kaninen är död, eller bara försvunnen
buren är tom
män lyfter möbler på en lastbil
ingen ser det
ändå står ett ansikte på andra sidan stängslet
trycker hårt mot ståltråden
tunna vita fingrar ropar bort mot porten
kvinnan hör inte
hon har kvar porträttet av en annan mans barn
hon vill inte trampa på det
en gång till
kvinnan utan händer
kvinnan som bär sköld
som
bär en ros av stål i hjärtat
kvinnan som inte ens får finnas kvar
pojken fångar upp hennes skrik
strax utanför fönstret
stänger in det i bröstet och springer iväg
han vet inte vad han ska göra med det
just nu
släppa det på vägen eller borta vid bron
han vet inte
han springer och går
springer och går
skriket klöser i bröstet
han sjunker ner mot ett brunt staket
och tar upp sitt munspel av plast
långt senare passerar ett vänligt par
tittar ner på honom
ler
och lyssnar artigt
kvinnan sträcker ut en solbränd arm
i handen håller hon ett mynt
”Det finns inga barn mer.”
kvinnan släpper myntet
och pojken ser hur mannen knäcker hennes arm
rakt av
myntet är en blank och vacker tvåkrona
allt är nytt igen
kvinnan har en glansig kropp
mannen luktar använd
fina munnar väller in, smäckra ord som översätts
”Man märker avsikten och blir förstämd.”
okända kroppar fyller rummen
det kallas fest
pojken sitter på en pall i hörnet
suger på en tumme av järn
allt går mycket rituellt tillväga
en tatuerad man sitter i fåtöljen
klockan slår sju
alla tittar på pianot
den tatuerade mannen skruvar på sig
papegojorna börjar skratta
”Förtjusande mattor!”
klockan nio klär den tatuerade mannen av sig
portvakten byter stol
fönstret slår igen
två män i päls bär ut ett bord
portvakten håller upp dörren
klockan slår elva
”Förtjusande mattor, som sagt!”
papegojorna skrattar
och går
den tatuerade mannen bär in pojken i sängen
han tror att pojken sover
portvakten står i dörren med en bumerang i handen
”Kan ingen öppna fönstret!”
klockan ett på natten är det mycket tyst
kropparna har gått sin väg
i köket sitter två gestalter
och brister
”Schhh ... han kan höra ... ”
en av dom har en lustig näsa på sig
nu leder han mannen i säng igen
han leder mannen fel, in i barnkammaren
han lägger mannen i sin säng
under den lilla målningen av tre människor i en lada
en förfallen katedral av grova plank
mannen ser olycklig ut
”Mår du illa?”
mannen skakar på huvudet
han vill in i sin egen säng
han trivs inte här
han vet inte vad det är han påminns om
agnosi
men pojken ska trösta honom
länge än
långt efter han har kräkts på pojkens älsklingsfilt
pojken ska berätta om den tunna isen
över den grunda vattenpölen
hur en blindkäpp spräckte isen
och hans ansikte flöt bort
”Förlåt.”
han ska trösta mannen länge än
vika ner hans tunna mun mot ett kallt mekano
pojken ska vaka noga över mannen
tills mannen fryser
pojken älskar honom, han har inget val
”Förlåt.”
pojken tittar på den underliga målningen
igen
på katedralen
var kommer ljuset ifrån?
pojken bor i ett höghus
hans plan är vacker och klar
han ska smyga in i varje enskilt sovrum
i varje enskild dröm
och placera sin avbild i drömmen
”Hans mor vill att han ska bli läkare.”
nästa morgon ska han sitta i farstun
och fånga upp spottloskorna
i en plastgondol från Ikea
”Och hans far?”
pojken går hand i hand med mannen
går på en strand
bland raukar och kalla fotspår
mannen böjer sig ner
”Sten”
pojken nickar
”Och i stenen?”
pojken svarar inte
mannen har redan lyft en ny
”Sten.”
solen sjunker och skuggorna dör
nedanför äppelslänten har mannen hällt ut
nio ton sand
han leker med tunga kulor
avskurna människor rör sig på givna signaler
ler mot varann
som vuxna
pojken är först
geväret är tungt, skottet missar
mannen halkar till och vill börja om
kvinnan till vänster lyfter sitt vinglas
vätskan fortsätter upp i luften
sjungande
alla ser mycket förundrade ut
”Bor han hemma?”
ingen minns, ingen anar
strax bakom revlarna har pojken grävt ner sitt rop
”En tistel av sällsynt skönhet.”
pojken letar förtvivlat efter en pensel
ett sätt att se
pojken har nyss lärt sig buga
han försöker gå upprätt, i vilken riktning som helst
han
försöker drömma sig förbi
han läser
”En rik mans hustru blev sjuk
och då hon kände att slutet nalkades
kallade hon sin ende son till sin bädd och sade:
Kära barn
förbli from och god
så skall den gode guden alltid bistå dig
och jag ska blicka ner på dig från himlen
och omsväva dig.
Därpå slöt hon ögonen och avled.
Pojken gick varje dag till sin moders grav
och grät och förblev from och god.
Då vintern kom
bredde snön ett vitt täcke över graven
och då solen om våren smälte bort det
tog mannen sig en ny hustru.”
den gode guden
ute ser det annorlunda ut
mannen med vingar står stilla nu
i skuggan under kastanjen
”Ska vi kasta en sten?”
pojken håller en klockgroda under vattnet
han vet ingenting om att drunkna
ännu
han vet ingenting om Pitjiri
”Är det bra så här?”
mannen håller upp en pistol
en kamera
han ska fånga det nordiska ljuset
nu ropar dom
pojken står i lövallén med mycket tomma händer
han vet att han ska buga varje gång
och verka andfådd
nu ropar dom
han vet att han ska verka glömd
pojken blundar
ute i allt detta finns en blick som han inte når
det är hans enda drivkraft
längre bort
långt ute i den tuktade parkanläggningen
pulvriseras en marmorbyst
ingen reagerar
pojken får återvända ensam
samma väg tillbaka
nålen är skir och god
tråden rinner genom ordet
såret återglöms
kvinnan till höger håller en vacker kvinna
i sin vänstra hand
båda har fuktiga läppar
pojken i bädden har vänt sig om
alla tror att han växer
”Väck mig inte.
Om ni väcker mig slocknar ni som ett ljus.
Ni är bara en del av min sömn.”
han lär sig texten utantill
ljuset rinner genom rösten
kvinnans mun
detta mycket enkla
pojken vet inte vad det handlar om
”Barnet ska anhållas!”
den ständige mannen skrattar
”Han har målat åtta svarta segel på skeppet
och byggt femtio kanoner till!”
alla skrattar
pojken sträcker upp sin kind mot mannen
och tar emot
det betyder ingenting
med den andra handen smeker mannen hennes förskingrade röst
och lovar henne en hamn av applåder
”Det är bara en sång.”
hon skrattar
hon har tröstat sig med en dålig clown
en medioker epigon
det roar henne
allt ligger i ett handfat
av emalj
i en etta på nedre botten, brev från ett annat krig
allt ligger där
och ovanför en spegel, en halmkropp längre bort
”Vi är utan stöd.”
mannen viskar genom luckan
sekunderna innan gästerna gör sig påminda
alla har gott om pengar
ikväll ska ett under klubbas bort
”Kom in.”
ettan fylls
pojken gömmer sig
någon spolar vatten i handfatet, breven avger bläck
orden rinner ut
ännu har ingen tänt på
”Och den obehagliga halmkroppen?”
den ingår
han har vant sig
han kan gå hur långt som helst
han står i begynnelsen av den ändlösa pilallén
pudrade människor kastar hästskor runt hans hals
tvingar honom att buga för rika
för symboler tömda på kärlek och språk
”Titta på hans hörntänder, är dom inte egendomligt långa?”
”Jo, lika långa båda två.”
pojken försöker gå upprätt
försöker vara till lags
bruna flickor med skruvat hår, unga pojkar i slips
vuxna män av lack och kyla
kvinnorna som ler och förvinner
för syns skull
pojken försöker sprida sig själv
vara barn
han tror att det handlar om glädje
han dansar
fortare och fortare
virvlar runt med stängda ögon
svävar snabbare än alla andra
skrattar högt och sveper ner en stor kristallkaraff
allting tystnar
alla stirrar på skärvorna
på pojken
barnen drar sig undan
männen kliver snabbt ur rummet
kvinnorna
cirklar sörplande runt skammen
han börjar lära sig
”Duktig pojke.”
han börjar bygga brosk runt nålen
pojken tassar över mattan
i sitt vita linne
vuxna har klistrat vykort på väggen
ett är från Bern
ett är från andra världskriget
pojken vinkar med stjärnan av guld
människorna skålar
i dörren står en äldre man
med en svart rund hatt på huvudet
han håller en bricka i handen
”Jag har fått ett arv, jag beklagar.”
människorna blåser ut alla ljus
och går
pojken fryser
han försöker dra av sitt vita linne
alltihop är förstört
pojken är en halvstor varelse
till formatet
med ett kraftigt hundbett i vänster lår
han har lyft en tax över ett staket
han har försökt vara snäll
såret glipar under kortbyxorna
senare ska han skryta
med ärret
med en knivduell om svartsjuka
alla ska tro honom
han har den sortens närvaro
då
inte nu
när sjömansänkan lindar en sjal runt såret
och baddar hans tystnad med ljummen mjölk
döda fiskar slår mot piren
hennes nät har hängt på tork i många år
hon bor ensam
”En vacker dag kommer han inte tillbaka.
Men varför bekymra sig om det nu?”
hon har grepp om sin sorg
för övrigt:
en stelkrampsspruta
avlägsna silhuetter som vispar golfklubbor
genom tystnaden
imma på väckarklockan
”Det går över.”
världen är varm och främmande
den gode guden ler
när pojken vänder sig om står mannen tätt intill
”Jag är nykter.”
ur hans strupe sprutar en stråle grå cement
så ser landskapet ut
en man med metalltratt på huvudet
bakom ryggen på en ung pojke i träningsoverall
sittande på en stol
vid ett bord i en grågrön lund
blundande
pojkens mor på knä vid bordet
med en bok balanserande på huvudet
och en löskuk av brons
under kjolen
”Min aska ska spridas för vinden.”
hennes blick är riktad rakt ur tiden
det står en man på torget
många människor tar en omväg
många människor går till sina hem och släcker
ingen vill berätta
”Men vad gjorde han?”
”Just ingenting, det var det.”
många människor skyndar sig att glömma det dom sett
kavlar vardag över minnet
utom pojken
han skyndar sig till torget
han vill veta mer
vem mannen är
och
varför alla vuxna vänder om
han vill veta vad dom vuxna är så rädda för
”Mullret.”
mannen har redan gått
pojken försöker följa hans fotspår
då lutar sig en vuxen ner och frågar hur pojken mår
”Det hänger ett dött barn i mitt hjärta.”
”Så ... och hur kom det dit?”
”Jag vet inte.”
”Vad är du då så ängslig för?”
”Jag undrar vem som hänger i barnets hjärta.”
då vänder den vuxne andra sidan till
den som vetter mot skammen
pojken försöker nå upp
det går inte
då gör den vuxne en omväg runt honom
tittar mot förorten
spottar snabbt och försvinner
bort från pojken
från allt som pojken inte vet
ensam står han kvar på torget
torkar saliv från pannan och undrar vad den vuxne gör
den vuxne har gått hem och släckt ljuset
pojken nalkas
han ser sin lilla syster
ett vitt lakan ligger slängt över kroppen
”Hon är inte här.”
pojken tiger
han anar
han är inte heller här
han ligger i skogen med en arm om sin syster
bilden återvänder och försvinner
återvänder och försvinner
kvar finns hela tiden en röst som han inte kan placera
som vanställer honom
pinar hans avsikter
bygger in honom i en järnring
när
han minst förtjänar det
ändå måste han lyssna
vem är det som sjunger så vackert i natt
långt där borta
på andra sidan den förbjudna sjön
... sjunger om tegelsten och gärningsmän ...
vem är det som pudrar barndom
i såren
han försöker se
han ser kvinnan utan händer
halvvägs över sjön
hennes läppar bär ett ljus av lera
fläckarna i hennes ögon väjer undan
på andra sidan sjön halvspringer dom med båren
underliga missfoster
halvmänniskor utan underkroppar
han försöker ropa, plaskar runt i vassen
kvinnan försvinner under ytan, lämnar kvar ett snitt i vattnet
”Välj!”
senare ser han henne igen
naken, nyss våt
dansande bland träden
hela kroppen är täckt av hängande små fjäderdjur
hon ser honom inte
han skrubbar ansiktet mot klippan under sig
letar efter låneord
då kommer hon, alldeles tätt intill
med ett flaskskepp mellan låren
går förbi honom
tappar allt sitt hår på stigen
”Så fin han är!”
ingen sjunger längre
hon försvinner in i skogen och drar mörkret efter sig
lämnar pojken kvar i ljuset
hon har inte ens uttalat hans namn
”Blauwe Schute.”
pojken sitter i en ring av fullt normala människor
alla håller upp sig själva
elegant
på ett fullt trovärdigt sätt
”Såg ni hans fru?”
alla nickar
”Han slår henne.”
pojken klistrar en tändsticka till
snart är flaskskeppet klart
ingen oroar sig
alla undviker känsliga stickspår
det är en vacker kväll på jorden
i en skyddad del av världen
och
ingen reagerar när han tänder eld på barnet
”Skeppet.”
när han tänder eld på skeppet
för att se
” ... att han aldrig lär sig ... ”
en liten svart ballong
djupt därinne
en nål som exploderar
och ända ut i ansiktet syns ingenting av detta
brosk
pojken ska återse sin syster
bruna stugor i sandig tallskog
lågland
stigar av trampad mossa
havslukt
dom håller varandra i handen och springer
hans lilla syster och han
hon bär en söndersvedd nallebjörn under armen
hon har skurit sig på ett skrik
han minns det än
dom springer runt
hans lilla syster och han
i cirklar
allting är mycket stort
himlen en blåsvart fästning
mullrande
svarta skaldjur störtar ner från grenarna
sanden virvlar upp
kroken fastnar i hans underläpp
”Har du ont?”
han håller sin lilla syster i handen
irrar mellan övergivna odlingar
döda spadar
slinker mellan genomblåsta husvagnar
med spindelnät och köksredskap
mögel överallt
en sönderregnad piltavla
rester av en hammock halvvägs ner i mullen
ingen igelkott
inga skimrande stunder av hotlöst lugn
skir frid
bara släpspår av uppskurna äktenskap
vuxna människor som inte finns
som har gömt sig
försvunnit, upphört
kvar på tröskeln en kaninbur
i buren en vitnad benbit och ett egendomligt ljus
”Ja, jag har ont.”
pojken blöder, han behöver plåster
han behöver mycket mer än det som inte finns
han är på väg att delas upp i sig själv
han ser för mycket
han kan inte sy ihop sin blick
”Duktig pojke.”
hans lilla syster somnar på botten av en sårig rotvälta
pojken kryper in i sig själv
han har lärt sig rymma
på riktigt
mannen lutar sig över pojken
varsamt
kysser hans blänkande skal
pojken blundar när mannen viskar
”Dina bröder har ingen syster längre.”
pojken vägrar ge upp
”När ska han flytta hemifrån?”
utanför dörren sitter en harmynt främling
och slickar på en stulen brynsten
han bidar utan oro
pojken står ensam i torgets utkant
ansiktet är vaksamt
vinden tränger obarmhärtig kyla genom jackan
tomt åt alla håll, ingenting som nalkas
”Men vad väntar han på?”
ankomsten
pojken håller andan
och undrar varför livet är försenat
han sätter sig på en bänk med en man i knät
mannen dog för länge sedan
”Världen är ännu inte född!”
var det sista mannen sa
pojken undrar vad han menade med det
hur ska en skållad varelse kunna överleva
i en värld som ännu inte är född
pojken lägger ifrån sig mannen
lägger en vacker ask på hans vita panna
en ask av ljust och torkat cederträ
ännu är inte världen född
ännu har inte tillräckligt många dött
var det så mannen menade
pojken vet inte
han dog för länge sedan
på sitt sätt
han satt i knät på en mycket liten varelse
en kropp med två små huvuden
vända från varann
”Är det så här det ska se ut?”
undrade varelsen
och tittade ner mot pojkens blanka ögon
”Nej ... världen är ännu inte född.”
då skrattade varelsen
och la en skarabé på pojkens vita panna
”Bomska!”
på bänken ligger askan av det djupt förrådda
utan mun
askan av en mycket liten varelse
virvlar upp
pojken har klivit ut
det springer en häst nu, det springer en vit häst
järtecken, nalkande
pojken vill spola ögat snabbare
”Varför det?”
han vill spola ögat snabbare
han vet inte
han är partiellt färgblind
utanför, på gatan
väntar nio svarta hästar och en vit bil
det finns inga människor
det regnar
”Är han färgblind?”
hans långa resa är slut
han har spått sig själv med varsamma händer
han är spådd
han ska möta en flicka utan lukt
med ett bråddjupt leende
och han ska störta
stilla månblått släpljus över torget i natt
en mycket liten vacker därute
en osynlig
dansar ryckigt över asfalten
damm ensam
fandango över torget i natt