jag tittar mig omkring

anslagstavlan

skymten av en skört runt hörnet

jag sätter mig på golvet

djurhår och kalldrag

jag har en vag bild av proviant

radioaktivt ljus

jag sitter mycket stilla, mycket länge

jag märker inte vem som varligt viker en gummiduk över mitt huvud

och försvinner

jag antar att det börjar likadant för alla andra

jag har slutat droppa

”Ska vi?”

två röster vrids mot mig

”Nej.”

på väggen tickar en vit arm

igen

skaldjur i synfältets utkant

föds jag här eller dör jag

jag har varit här förut

jag stirrar i spegeln framför mig

kotpelare, totempåle

nu ser jag

det är ett skrik av glas rakt upp ur strupen

”Han blir kvar.”

glänsande, genomdrömd

skuggor rör sig bakom ljuset

gömmer sig

eller slinker undan

jag ligger tätt intill mig själv

daglig näring kommer till mig via främmande besökare

rummet fylls av kall oro

jag känner det

anar det

hör hur hårt dom håller om andedräkten

smeker mig med vita gummihänder

försvinner när jag vädjar

om kontakt

jag hör hur dom viskar i dörren

”Han är vacker när han är lugn.”

jag saknar ingenting

ännu har ingen röst trängt ut

jag håller andan

ingen vit i närheten

jag trycker upp dörren med blicken

längst inne i skrubben ligger den

en dimblå skärva

darrande

jag vill den inget ont

jag har inte ens ett namn på den

jag sluter försiktigt dörren

och ler

remmarna skaver hårdare för varje utflykt

mjuk strupe nu

medicin

järnsmaken avtar

jag studerar den bedårande stuckaturen

guldförstärkta vingar mot vitt gips

jag hör hur det lossnar

högt däruppe

jag försöker fånga det

forma det

formar kroppen till en skål av frid

en skiss

det går inte

det hela förstörs när ett ansikte för mycket går rakt igenom

”Riv sönder det.”

...

”Riv sönder det.”

ännu har ingen röst trängt ut

jag återvänder

inåt

hur såg mannens ljus ut

i rummet

ensam mot en gulkalkad vägg

jag vrider mig

hur såg mannens ljus ut

egentligen

jag funderar mycket på det

på ljuset

det veneriska ljuset

just innan bilden släpper

hur såg det ut

som ett språk, pärlemor

som

ett ankare av blyerts

jag vrider mig igen

klockan har smält

den vita armen tickar

sakta växer känslan av ett landskap

”Minns du?”

en egendomlig vävnad

som ett ansikte, en egendomlig röst

”Minns du?”

jag sitter mittemot en vit gymnast i rock

hon ser ut som om hon talar

”Minns du mig?”

jag ler, tydligt

jag saknar motsvarighet

hon reser sig

”Jag återkommer.”

i högra hörnet har naturen fastnat på en bit grå masonit

små stenar, en fröställning

vit färg som rinner

ett torkat löv

ljudet av en surrande fluga

resten brun bark, frid

jag ligger vid kanten av en uppslagsbok

försöker tyda tre punkter

”Det finns ingen mer i rummet.”

ingen accepterar min tystnad

ingen vill sluta

inte ens kvinnan i den lugna rocken

”Du tiger bara om det du vet.”

jag vet ingenting

”Vem slog ihjäl kaninen?”

hennes röst är mjuk och inlärd

längre ner

har någon klöst sig själv

bruna lister genom rummet

inga spikar

vissa nätter hörs ett tunt och dämpat ljud

ingen av oss rör sig längre

ingen törs

genom ljuset svävar damm och stoft

”Här är gudagott att vara.”

det är kallt och varmt

sterilt

en vacker dag syns inte till

jag vill inte

ännu har ingen röst trängt ut

solen vitnar

jag vill inte färdas

mannen håller fram ett kort

”Dina bröder har en syster nu.”

förr var det tvärtom

jag vill inte färdas

och ändå

nålen fördelas, trycks in

jag färdas

helt emot min vilja

det är lika långt åt alla håll

rösten

minnet av ett ansikte som flöt förbi

hängande fågeldjur

rösten har trängt ut

tre människor sitter i en bombad katedral

eller ett hamnmagasin

en raserad lada

alltihop handlar om ljuset, om ett gulnat fotografi

jag kliver in i ansiktet

”Äntligen.”

pennan håller redan en bild i sin rörelse

kvinnan ser mycket glad ut

hon fjättrar bilden på sitt vita block

jag hör ekot av enstaka ord

fjällmassiv som återkastar en kvinnoröst

fullständigt utan värme

”Vill du fortsätta?”

jag märker hur hon häller ut sig själv

på betryggande avstånd

hennes skål är märkvärdigt tom

jag har fler ord

”Så fin han är.”

hon nickar

hennes skål rätar upp sig, hennes ögon signalerar inåt

efter direktiv

innan hon har stabiliserat blicken

har jag försvunnit

”Hör du mig?”

jag hör henne inte

”Vi ska sluta nu.”

filtarna är blå, slitna

den understa är kallast, den ovanpå är full av hål

den hon sträcker mot mig har en man dött i

”Vi ska sluta nu.”

hon är redan på väg ut genom dörren

det är knappt jag hör henne viska

rakt ner blocket

”Äntligen.”

jag behöver aldrig färdas mer

jag är lugn

det behöver aldrig mer försvinna

likt sagor, eller landmärken

jag förvandlar skålen

samlar ihop varje enskild bokstav

jag är lugn

det behöver aldrig mer förändras

det finns alltid en till

hon hejdar sig i dörren

”Förlåt?”

”Det finns alltid en till.”

rösten har trängt ut

Vården består av en uppsättning ord

transparanta begrepp som tillgång och avsikt

kolumner av mörk metall

”Han vägrar?”

sjukdomen behandlas i tur och ordning

”Det är inte meningen att ni ska trivas.”

rösten skrapar till

och försvinner

snart är det tyst och outhärdligt

jag

virar bindan hela natten

jag sitter i gallerinfattat ljus

tidig timme på jorden

jag försöker fånga det igen

jag fångar det

”Äntligen.”

strax efter är det borta på nytt

så pågår det en längre tid

dödsuret

tanken på tid som en farkost

som

en tankbil full av blod

”Vad tänker du på?”

”Ankomsten.”

hon ler

hon kan inte släppa mina läppar med blicken

ung flicka som har bråttom i karriären

smittar han, tänker hon

kanske

och tittar ut genom fönstret

snön täcker hennes ergonomiska cykelsadel

jag tänker på det dödfödda fostret

flickan som la det i en

cykelsadel

tanken på tid som hejdande

eftermäle

som en sista åsiktsyttring för eftervärlden att begrunda

”Det handlar om punkterna. Om bristen på frånvaro.”

hon slår igen sitt lilla block

tar fram servetten

hennes händer är mycket rena

nerkörda i ljuset före varje anfall

”Det gick inte idag heller.”

”Kanske i morgon.”

hon har redan bytt ansikte

hennes händer spelar piano på ett helt annat våningsplan

jag återgår till sjukdomen

flyttar skålen närmare munnen och andas in

”Kanske det.”

hela vägen ner sjunger en elektrisk muskel

mannen utan ansikte, kvinnan utan händer

när som helst, dag som natt

viner genom hjärnan och försvinner in i duken

den tomma kaninburen

repet mellan trädet och fotleden

en nyspänd örfil

så mycket som vill singla genom ljuset

jag vet inte

jag vet inget annat sätt

jag blundar

”Min fru tycker om impressionisterna.”

ormar i frack cirklar runt

runt

saxen klipper i bakgrunden

det ligger femton bilder av apor vid mina fötter

”Förtjusande mattor!”

mannen i bakgrunden väljer ansiktsuttryck

kvinnan till vänster håller en ren och otäck flaska i sin hand

hon har bråttom

”Som sagt.”

kvinnan till höger kryper tillbaka in i hålet

en ung flicka gömmer sina händer

i en vissnad krans

och detta vill dom att jag ska förklara

det egendomliga ljuset på väggen

avslöjar den oroliga skuggan av en smal slang

jag viskar

” ... hjälp mig ... ”

långt borta

på andra sidan besökstiden

lägger anhöriga ner sina låneord

skrapar formalin från huden

kravlar in i offerlunden och beställer kostnadsfri glömska

jag är en mycket liten varelse

igen

rummet är omöblerat

förr fanns det tidningar på ett litet bord

korrekt information om läkarvård och hygien

nu står det blommor av plast i en fönsternisch

på golvet sitter en mycket gammal kvinna

hon virkar på en barntröja

den är åtta meter lång

ungefär

mörkblå angora

ringlar ut över den marmorerade korkmattan

i en glasburk intill sig har hon spadet av en nykokt vitorm

påstår hon

hon tittar upp när jag stiger in

det är hon

grannen

som livnärde sig på tidningsrester

klädd i rivet linne

odlade kråkor på fönsterblecket

skrev absurda appeller till fredsdomstolen i Haag

kråkdamen

henne som jag klöv med en yxa

nu känner hon inte igen mig

och ler

”Jag kämpar desperat för att inte bli frisk.”

hon sparkar ut tröjan över golvet

tecknar åt mig att sätta mig ner

”Jag vill ha röda kaffekoppar av benporslin

med ett rött hjärta på varje kopp”

jag nickar

”Alla borde ha den sortens koppar.”

jag håller med henne

varför har ingen tänkte på det förut

hon blir mycket glad

”Hör du hur dom sågar på vinden?”

vilka då

”Barnen. Dom har varit inlåsta så länge nu.”

jag får en obehaglig dèjá vu

kråkdamen tittar mig i ögonen för första gången

jag tittar bort

möjligtvis minns hon plötsligt

möjligtvis

”Och vad är det inte för fel på dig då?”

”Jag är frisk, det är väl det.”

hon nickar

”Tala med kvinna som bor här.”

jag ska göra det

”Hon har så gömda händer.”

vit svepning av manslängd

jag reducerar

på sängen ligger en nystärkt desperation

mitt uttryck är redan långt härifrån

”Och i stenen?”

jag vet

jag beskriver det dödfödda fostret i sadeln

för en vit gymnast

hon tar mycket illa vid sig

tyvärr

som om det handlade om henne

det gör det inte

”Det handlar om en ofattbar smärta.”

hon förstår mig inte

då påstår jag att det handlar om tre punkter

”Konkretisera.”

jag kan inte

”Konkretisera.”

hon borde gå nu

innan vingen slår till

om jag hade en liten ballong i den understa lådan

och inte väntade besök

inte väntade människor med hårig hud i ansiktet

så, ungefär

skulle jag beskriva det då

som en händelse utan avsikt

drömmen om ett lockrop

”En tistel av sällsynt skönhet.”

jag skulle ta fram ballongen

kanske

och vända mig om

kanske skulle det stå nån där

bandagerad

och sträcka ut sin hand

”Du finns inte.”

så ungefär,

just innan allting brister

jag försöker beskriva det som en ofattbar smärta

ingen begriper en ofattbar smärta

alla saknar empirisk referens

”Det finns ingen mer i rummet.”

hur vet dom det

”Försök förklara.”

”Därpå slöt hon ögonen och avled.

Pojken gick varje dag till sin moders grav

och grät och förblev from och god.

Då vintern kom

bredde snön ett vitt täcke över graven

och då solen om våren smälte bort det

tog mannen sig en ny hustru.”

dom vill veta mer exakt

”Jag kan inte.”

dom ler

”Försök.”

dom vill åt mina missbruk

jag försöker måla det

måla smärtan

måla det som ingen förstår

som en obegriplig skönhet

en smärta som leder långt förbi smärtan

leder så djupt in i påfrestelsen

att illusionen av en befrielse kan ta gestalt

”Förlåt?”

hon tröttnar

hon tror att det är en semantisk lek

en rebus

eller ett korsord

hur ska jag förklara

rådjuret rör sig ur tavlans mitt

ut ur duken

rör sig in i landskapet

kvar i målningen

inuti

känslan av ett nyss förlupet djurplågeri

”Räcker det?”

hon går

”Varför låg du på en kyrkogård?”

jag vet att det svävar en smal penna genom rummet

kanske ett munspel

jag kan inte skruva upp

jag försöker räkna föremålen i hennes ögon

”Vad tänker du på?”

dresserade fläckar,

dom

dresserade fläckarna i Eichmanns ögon

”En svart spik.”

hon sänker pennan

hon tror att jag hittar på

att jag rymmer

det gör jag inte

jag vet vad en svart spik betyder

det vet inte hon

när jag säger spik tänker hon på hammare

när jag säger språk tänker hon på ord

”En svart spik?”

”Ja ... eller en människa utan röst”

”En stum?”

när jag säger en människa utan röst tänker hon på en stum

hon går aldrig ett steg utanför

hon står still

när jag säger kärlek tänker hon på en man

”En riktig man?”

nej

”En vitklädd kvinna med ett tankfullt och allvarligt ansikte?”

hon vidgar sig,

men nej

”En naken flicka, hennes hår ligger utfläkt över hennes ansikte,

hon bär en ros i munnen, hennes ögon är mycket skrämda, hon

är jämnt delbar i tre. Hon heter Pitjiri”

när jag säger att det handlar om skam

om sår ur det förflutna

ser hon märkvärdigt uppgiven ut

jag tittar ut

det ligger två kroppar i kors på grusgången utanför

en kalv och en ung flicka

huvudlösa

längre bort ser jag ett par travar

kroppar staplade som kaffesäckar, eller judiska lik

det är naturligtvis mycket kusligt

”Det är avsikten.”

att avbryta mitt tillfrisknande

jag minns när jag släppte taget

på ett ungefär

när jag gick in i den vita dvalan

det var när dom lyfte på gummiduken

och frågade vad jag hette

jag satt på ett rutigt golv

bland kalldrag och djurhår

mitt huvud var bakåtböjt

det första jag såg var grå stuckatur

innan ögonen hade vant sig

sedan såg jag vem som frågade efter mitt namn

det var en man i grön rock

då släppte jag taget

var det ett år sedan

eller igår

jag vet inte

jag sover på säckväv och äter det som bärs in

jag vet att det finns en blå skärva i rummet

då och då går jag i parken

förr eller senare

ska jag förklara hemligheten med skärvan

att den har samma ögonfärg

som den gule ryttaren

”Du vet att du har gjort människor illa.”

”Vad är illa?”

”Att skada andra människor.”

hon upprepar sig själv

hennes lukt kommer från munnen

hon använder hela tiden fel ord

jag bygger ett flaskskepp av hennes språk

en drake i stelnat glas

därute,

på andra sidan sjukdomen

faller en svart vålnad genom snön

som om

ingenting har hänt

jag kan allt om det där

att bo i en okänd fågelbur

omgiven av sällskapssjuka hjärtslag

”Kan jag gå nu?”

”Jag ville bli poet.”

”Du tycker om poesi?”

jag tycker om det oavslutade

hon vrider sig mot fönstret

hennes blick försvinner ut

munnen formulerar ord som jag inte hör

senare

är jag ensam i rummet

ingen är där

inte ens jag själv

det som rör sig i sängen

är obehagligt,

det påminner om en människa

som så

på bänken sitter en bortglömd sångare med ett spjut i handen

hans dotter närmar sig med en munkorg

som så

på balkongen piskar kvinnan samma matta för nionde gången

hennes man har målat om sin son

som så

när allt är avklarnat och osagt

natt i natten

inne i mörkret

strukna kroppar fraktar uppklippt näring

mellan avloppen

röda varma munnar letar efter nyckelord

tätt intill varann går djur med långa skuggor

stannar till vid glaset

stirrar in

ingen märker när en camouflagemålad bil passerar

ute ser det annorlunda ut

ute går en enkel flicka vilse med sin hund

blått smink runt ögonen

saknar karta

bara små små stygn som visar vägen

hon är ute för att köpa bohag

målerisk är hon knappast

ingen märker när hon springer genom parken

hon ska bygga sig ett hem

för ingen annan

sätta blommor i rabatten, måla alla väggar vackra

”Vi kan ingenstans ta vägen.”

nej

”Det är vår enda tröst.”

ute ser det annorlunda ut

jag börjar bygga en modell av barnet

och ingen dansar

jag försöker förklara

”I rymden flimrar det förbi, och färgfigurer, hjälten skäms för sin epilepsi.”

”Sortera det.”

jag kan inte

”Sortera det.”

hon står still vid sängen hela natten

jag är mycket mörkrädd

gaslågor

ett kvinnoansikte som förändrar färg och form

och oavbrutet upprepar en otäck akt

alldeles intill

”Det såg inte ut så.”

jag är rädd för enkla saker

män i pepitamönstrad hud

små besatta barn

”Var är du nu?”

mitt i regnet

ansiktslösa människor vankar av och an på kajen

blanka paraplyer

små besatta barn i mörka pölar tittar ut mot vattnet

”Var är din son?”

han höll en hand här

för en stund sen

en äldre kvinna gömde sig

han tittade på mig

jag skrek

då såg jag hur förtvivlad han såg ut

han är borta

”Det är han som sågar på vinden.”

jag vet

jag är rädd för enkla saker

jag ska förklara det

jag ska färdas samma väg tillbaka

det är lätt

jag ska färdas genom samma port igen

”En port av hat?”

samma röst ska hejda mig

”Upprepa det.”

jag vill inte

”Upprepa det!”

utanför ska anförvanter lägga bilder längs min väg

det är inget märkligt

jag vet att jag ska möta min far igen

och han ska förstå

”Du är ute ur ansiktet nu.”

han ska skaka min hand och se mig le

det finns ingenting oklart längre

vi

ska skiljas innan rösten dyker upp igen

”Teg han?”

”Nej, han undrade när färjan gick.”

”Och?”

”Han fick en tidtabell,

det var allt.”

så ska jag förklara det

jag är ensam i rummet med tre tomma sängar

jag är inte ensam längre

jag kastar mig runt

mannen har ingenting i händerna

tovigt rött hår

en mörk rock som går ända ner till anklarna

över vänster axel hänger ett dött djur

han ler

hans ögon väntar på min reaktion

”Ja?”

han svarar inte

”Vem är du?”

”Greven av Tillåtelse.”

nu skrattar han

som om också jag borde vara invigd

det är jag inte

”Vad vill du?”

han ler inte längre

och tittar ut genom fönstret

hans händer är inte speciellt kraftiga

smärta

märkligt vita, oanvända

han har levt sitt liv i skuggan

”Är du rädd?”

frågar han plötsligt

”För vad?”

”Den levande döden.”

på det här avståndet till taket

har jag svårt att avgöra

om det är en skalbagge eller en tvestjärt

som kilar in i springan

men jag tror att det är en tvestjärt

jag är inte ensam i rummet

längre

när jag bäddar in en sten i våta fjädrar

kan jag höra steg genom hinnan

längre bort syns skygga skuggor hasta bort

det är bra

jag undviker kontroll, jag är medtagen

jag tunnas ut

”Det är meningen.”

det är en del av behandlingen

att förskjutas

jag ska berätta vad jag ser

när hon frågar ska jag bekräfta varje enskild bild

”Du använder symboler.”

nej

”Samma föremål återkommer, fast i olika kombinationer.”

som ett ansikte

jag ska peka på spjutet

av tid

från mungipan till ögonvrån

jag ska

beskriva det som ett brev

”Ett ärr?”

nej

snarare en påminnelse

jag försöker upprepa det tillräckligt många gånger

”Varför det?”

för att slippa synas

jag öppnar fönstret

sommaren vandrar in från grönskan och blir höst

inskrivna avlutar bänkarna, friska leker nyspolad metall

anhöriga skurar blanketterna

allt återgår till likgiltig omsorg

till besökstid

när jag sparkar barnet i maggropen blir det egendomligt tyst

äntligen

allt återgår

deras övermålade blickar

klockan i salen

rånarens trumhinnor viskar till fåglarna

”Han finns.”

rånaren gömmer sig när jag vänder mig om

”Ser han ut så där?”

”Släck.”

jag kommer närmare

allt är utbytbart

inlåst

jag tar upp en ask, för tredje gången

jag har ingen nyckel

mannen som fick den var kypare

svartklädd

vi möttes i en blodgivningsbuss

jag vill öppna asken

”En nyckel.”

”En till?”

samma frågor varje morgon

olika svar

igår föreslog jag en blomma av bomull

eller en kanyl

i morgon ska jag säga sågspån

”Ligger det sågspån i asken?”

jag får en ny penna

den gamla stumpen sitter intryckt i hennes armveck

jag börjar med en bild av en lina

en mörk violett ros

en äldre man som vattnar golvet

ännu ingen rörelse på linan

mörkt i tältet

så drar jag ett ljus över bilden

det är fruktansvärt

hon ligger uppskuren nedanför badkaret

gardinen i fönstret är avsliten

hennes fötter är bundna med en lina av läder

som löper ut genom dörren

”Kyparen?”

”Troligen.”

nästa morgon har cirkusen åkt

jag får ett glas vatten och en handduk

nu dröjer det åtta dagar igen

jag vill återhämta alltihop

”Det går inte.”

”Varför det?”

”Vi har regler, eller förpliktelser, snarare ...

vi måste planera hela tiden.”

jag gömmer asken under täcket

jag är en mycket liten varelse

jag vet att vi behandlas två och två

”Enligt ett visst mönster.”

jag vet,

jag är fullt frisk

jag hinner hela tiden före mig själv

jag är redan där när jag kommer fram

halvvägs upp i kastet

det går för fort

jag vill inte ha några fler besk

”Inga alls?”

nej

”Inte ens?”

nej,

inte ens

jag har mycket små anspråk

när jag håller en svart spik i handen

kan jag uppfatta ännu en röst

jag blir mycket glad

”Det går för fort.”

jag vet

jag tittar ut

här och där en hukad varelse,

runda stenar

ingenting som skrämmer idag

det betyder ingenting

avsaknaden är en förutsättning

jag vill inte

jag vill inte ta i någonting

som om avsikten lämnat mig

jag vet inte

det känns som om avsikten redan har lämnat mig

jag tittar ut igen

blå löv, en grusgång

längre bort ett barn som växer fast i kastet

brunt regn

jag vet inte

som död sten, mjuk förlust

som om ingenting av det jag avsåg återstår

jag vet inte

omsluten av grå sorg

moln av insekter som fraktas in i ljuset

”Moln av insekter som fraktas in i ljuset.”

hon tittar mycket glest på mig

hon

tolkar sin egen frånvaro

”Varför påstår du att din mamma saknade händer?”

hon flydde barfota ur min barndom

när jag ville måla sa hon att jag skulle spela piano

när jag spelade piano

slog hon mig med en trävisp över händerna

senare återsåg jag henne

naken

nyss dansande

hon hade hängande fjäderdjur på kroppen

kvinnan i den vita rocken bläddrar i kartoteket

”Vredgad kärlek kallas hat.”

kvinnan tänjer sin förtjusning

”Det leder mycket snabbt till depression

på grund av rädslan för att hatet ska förstöra

dom personer man behöver, dom man älskar.”

nu skimrar kvinnan av iver

”Varför påstår du att hon saknade händer?”

hon är verkligen fullt i nivå med sin begränsning

tidvis minns jag mycket mer

märkt av ljudlös värk, vågor genom kraniet

tidvis minns jag mycket mer

ejderdun

en hand som håller upp sig själv

till påseende

musik, en röst

”Vi är ... ”

en kvinna vid min säng

klädd i enkel ångest, nattlinne av bomull

hennes svarta ögon letar efter en större tydlighet

i handen håller hon en boll av ejderdun

”Vi är blundare.”

hon jagar en grå katt

ut ur rummet

jag håller andan igen

jag är ensam

jag har lärt mig scenen utantill

idag

är hon mycket irriterad

”Säg om det.”

”Bortom det till synes sedda.”

”Vad betyder det?”

hon är mycket irriterad

sval, upprörd

hennes miniräknare sticker upp ur bröstfickan

”Skriv ner det.”

hon är verkligen mycket irriterad

jag vet inte varför

jag vet inte varför jag öppnar filten

jag fryser

jag vet inte varför hon vill att jag ska fatta eld

”Du vill ha ett exempel?”

”Gärna.”

som en exakt bild av saknad

en stad i norra Ontario, två hus brinner ner

en man står mitt emellan och pekar med ett munspel upp mot molnen

han har grå rök i näsborrarna och vägrar bära

”Det är han.”

”Vem?”

han som säljer rispad luft

en efterbliven kvinnokör övar lågmäld ödslighet

vid ett vitt piano

landskapet är ett vackert galler

här och där blinkande personsökare

runt ett stort ovalt bord sitter åldringar

och ritar av sig själva som barn

alla är desinficerade

”Så ser det ut.”

så har det alltid sett ut

inga färger, sterila former

ingenting som ska påminna om det försvunna

”Det utanför.”

förlåt

kall motor, imma över statligt glas

låsta dörrar

slutna rum, brandsläckare

här och var sneddar gestalter genom tystnaden

tunna röster lägger sig på läpparna

och härmar språk

”Kycklingar är värst, dom lever länge efteråt ... ”

jag tittar mig omkring

ingen där

bara förnimmelsen av en kvinna med läderkåpa

en yngre man

med skägg på vänster ansiktshalva

det är så

det är så kusligt länge sedan

det normala var normalt

hon ser på mig med vita händer

hon är len och punktlig

hennes block är ovikt

som oftast

och jag når hennes knä om jag vill

”Idag är det din tur.”

jag undrar hur hennes tång ser ut

hennes klocka

jag vill hälla ett knippe krabbor i hennes ovala lugn

jag är rädd

”Jag är ovan.”

hon fäller upp blocket

”Det är alla.”

ler hon, nästan osökt

hon vill att jag ska återvända

dit jag aldrig varit

”Som dig själv.”

det är mycket begärt

jag lärde mig att gå vilse för att aldrig hitta hem

hur ska jag förklara det

kvinnan utan händer hade glömt mitt namn

och kysst mig

mannen hade lämnat mig på stigen med en virknål genom hjässan

hur ska hon kunna förstå det

jag vet inte

jag har ingenting att återvända till

jag sitter med ett block i handen

tio nya kritor

det ligger tio nya kritor på mitt bord varje morgon

trots att jag är färgblind

jag tittar ner på blocket

jag vågar inte formulera hennes namn

ännu

jag vågar inte se henne framför mig

eller höra hennes röst igen

”Sluta förnedra dig.”

hennes röst är mycket lugn

jag minns

jag håller en banan i handen

en japansk bil

jag säljer min signatur för en burk sardiner

bilar kommer och bilar far

jag ligger på golvet och äter spik

eller hasselnötter

min son har röda skor i handen

”Ska vi gå nu?”

strax

”Pappa ska bara väcka sig.”

jag minns

vi sitter i ett hörn, eller en vinkel

mörka fjädrar trycks in genom brevlådan

”Vad har du i handen?”

ett kärleksbrev

hans tunna rop är allt som hörs

jag lyfter luren

”Är han där?”

vem

jag tänker på en helt annan kvinna

kvinnan som aldrig kan återkomma i en och samma skepnad

hon är förbrukad

nu läser hon om sig själv i andra roller

hon ler

hennes ondska är passerad

”Hur når hon dig?”

hon kremeras

det är hennes sätt att sprida värme

”Hur såg hon ut?”

hon var tatuerad

som många av enkelt ursprung

hon hade ett hjärta av armod tatuerat i ögonen

”Hon var beläst.”

”Hur vet du det?”

hon hade en bokhylla

en spegel

en cykelram vid soffan

hon tyckte mycket om druvklasar av metall

”Hon hade målade klor.”

”Förlåt?”

det var hon som märkte mig först

jag söker ett namn på världen

så enkelt är det

det är ljust ute, parken är vidgad

varelser rör sig

helt obehindrat, till synes utan sammanhang

om jag går dit återkommer jag aldrig

”Du avstår?”

jag sätter mig en bit bort

”Vad tänker du på?

jungfrun med järnmask

cocteau

målade ögonlock

sökandet efter ett annat synsätt

sedd seende

”Dymphna?”

nej

inga namn, inga varelser

bara befrielse, ur friden

ut mot ...

”En lucka ut mot målningen?”

ja

havet i ett oljerus, bord i sanden

rester av en trött arm

ett slags kontinuerligt undanstökande

”För att?”

”Återupprätta avsikten.”

så ser jag situationen

jag är klar och lugn

hon sitter på en enkel pall

hon ser förväntansfull ut

”Jag lyssnar gärna på dig.”

hon kastar en blick på personsökaren

och reser sig

jag tänker på hunnebofångarna

”Varför har du tatuerat en stjärna på armen?”

”Jag vet inte, det finns en till.”

”En till vadå?

jag ler,

hon ser mycket samlad ut

”Gör det nåt om jag går?”

så ser jag situationen

mannen i sängen intill har nyss levererat sig själv

han är fortfarande varm, och ovan

”Jag har färdats i många motsatser,

min vän,

jag har sett insidan av en enkel mans ångest.

Ingenting har upphört att förvåna mig.”

han lutar sig alldeles för långt in

”Det finns så många sätt här i världen,

fett och filtar, blå svamp

på botten av akvariet går en man och håller andan.

Alla tricks är tillåtna, allt är möjligt,

på bekostnad av det ena får det andra finnas till.

Det finns ingen början,

inget slut ...

det finns ingen timme som tar vid.”

han är verkligen mycket ovan

”Det finns ingen lag, ingen värdighet,

det finns inget hem längre ...

eller hur?”

vad vill han att jag ska svara

”Det finns ingen utfästelse.”

han har tystnat innan jag hinner ikapp,

han har rätt

det finns ingen timme som tar vid

hunnebofångarna hade hängt sig

kollektivt

i en kusligt exakt triangel

fyra man i basen, armlängds avstånd

spetsen krönt av den yngstes kropp

lustmördaren

”Ljuset.”

sa mannen som låste upp

”Det var ljuset som tog en,

mest,

det fruktansvärda ljuset ... ”

det veneriska

bilden av ett instrument som långsamt tränger upp ur marken

delar av en harpa

bilden av musik

bilden av sandig talljord

vid kusten

en instinktiv känsla av obehag

en mycket fridfull målning, egentligen

tom natur, släpljus

ingenting som påminner om oss

”Bra.”

jag vet inte varför

senare har jag ersatt harpan med en stämgaffel av kött

och för att dölja varje tolkning

har jag ställt en starkt förkolnad tågkupé i utkanten av bilden

det är bara jag som hittar ut

”Förklara.”

det handlar om skriket

”Vilket skrik?”

det som utplånar verket

det som låser universum

i ett enda penseldrag

sekunden innan det bryter ut igen

bristpunkten som blick,

som

en solros av besatt skönhet

jag hade en dröm i natt om en man

som tystnat

”Vad var det som hade tystnat?”

den inneboende avbilden,

hans tilltal

”Och hur slutade drömmen?”

hon tittar upp

”Mannen sökte upp en mycket gammal människa

och bad om hjälp.”

”Fick han det?”

han fick hjälp,

han

lärde sig hur man dödar ett skrik

med ett ännu större skrik

”Han brast.”

jag är här, samtidigt

jag

lyfter blicken, flocken närmar sig

en av männen har ärvt sin döda mors framgång

en annan spelar piano i tvångströja

nattetid

på jakt efter den försvunna tangenten

”Nåt som har gömt sig för min skull.”

han försöker sträcka ut en hand

jag undviker beröring

spegelbilden övergår i anonym volym

jag försöker hålla fast mig själv

smälta ihop

jag ska springa länge än

ingen ska hinna ikapp

som förr

ingen ska stå med öppna armar och låna ut sin mun

”Vill du att vi hänger in en handduk?”

natt inomhus, salen är släckt

allt går i vågor igen

mannen på golvet har små glödlampor fästa vid fotlederna

han dansar med fåglar i famnen

hans

fötter glimmar över golvet

jag vågar luta mig ut en aning

”Ska vi kasta korten?”

”Inte än.”

mannen på golvet har släckt sina fötter

ur svärtan böljar en röd våg

så börjar musiken

”Nu.”

vi kastar korten

ute ser det annorlunda ut

ett galleri av genomsprungna

tidig vår i parken

tunna lockrop mellan träden

många

har nått sin bristpunkt i förtid

löv flanerar

”Som ett penseldrag?”

nu samlas anförvanter för att stuva om historien

gymnasten sträcker över en ny pensel

ber mig måla av mig själv

”Som barn?”

”Nej.”

”Jag behöver stanniol.”

”Varför det?”

”För att illustrera skriket.”

jag klipper ut två figurer ur svart papp

ur deras gapande munnar klistrar jag fransig stanniol

som dockteater

”Vad är det där?”

”Mamma och pappa formulerar ljuset.”

”Bra.”

hon sitter på en vit pall vid väggen

hon överlever

hon har väskan full av rutiner

”Är vi klara?”

vi är klara

”Förklara.”

som om jag skulle dela med mig,

delta

vittnen överallt

små förbrända barn som stirrar ut från skärmarna

förändrar färg

och blir till diagram och konstgjort liv

så egendomligt

så snabbt det går

nyss hemmagjorda leksaksbilar

teddydjur

så plötsligt stenansikten

tungor av neon

ingen märker skillnaden

den gamla människan viker upp en gulnad tidning

försöker slicka pappret

hon försöker minnas hur det lät

jag låter henne hållas, hon älskar dockteater

så snabbt det går

från ingenting till ingenting på 4000 år

och ingen märker skillnaden

så egendomligt

nyss höll en enkel man sin tungspets tätt mot sonens fontanell

för att känna vart han själv tog vägen

nu

står han som ett spett i sonens kropp

så snabbt det går

så egendomligt

och detta vill dom att jag ska förklara

”Försök igen.”

kvinnan vill att jag ska stå på gränsen

tätt intill,

vill att jag ska dela med mig

den här gången är jag lugnare

jag behåller ingenting

”Du kan klippa när du vill.”

kvinnan lutar sig fram och knäpper på bandspelaren igen

”Är du klar?”

”Ja.”

jag är klar

det är sent, varmt, mörkt

i utkanten av staden

bordellen består av en enda lång korridor

kantad av dörrar

på varje handtag hänger en trosa

kunderna får lukta sig till sina val

dörr för dörr, trosa för trosa

själv nosar jag mig mycket långsamt genom korridoren

hejdar mig, nosar igen

fingrar på en ljusblå trosa

nickar

öppnar dörren, försiktigt

kliver in

i sängen ligger kvinnan

jag blir mycket glad

jag

har vita handskar på mig

jag kommer just från veckans matlag

jag har haft hand om djurtillsatsen

nu står jag framför henne

äntligen

jag har sökt henne länge

hon försvann ur sikte långt innan jag han fästa blicken

utan avsked

eller ens några nämnvärda minnen av hud

bröst eller värme

jag har saknat ett anslag i tillvaron

en fästpunkt

”En fast punkt?”

nej

jag stänger dörren långsamt

kvinnan sover

kunden innan har lagt sedlar på bidékanten

och öppnat fönstret

det är mycket hänsynsfullt

jag sätter mig på en rak stol vid väggen

jag vill måla allt

innan jag går till verket

jag ser hennes tunna sjaletter hänga på ryggstödet

paljetterna på behån

delar av hennes åderbråck ringlar ut ur täcket

hennes fötter har tre nerfilade liktornar

hennes peruk har åkt ner över pannan

hon sover tungt och sammansatt

tungan skräms upp ur svalget med ojämna mellanrum

rummet är litet

funktionellt och mycket opersonligt,

som jag föreställer mig henne

ett enda privat föremål,

ramen till en herrcykel står lite gömd bakom sängen

jag ler lite

jag vet vems ramen är

eller var

och vem som klövs över den

blodfläckarna sitter fortfarande kvar

hon håller tydligen fast vid vissa saker

tänker jag

och börjar vissla

jag har en låg melodisk rondör

jag är trygg

jag drar av mig handskarna extremt långsamt

kvinnan

rör sig en aning under täcket, en arm faller ut över sängkanten

hon har ett billigt indiskt armband på sig

en av hennes långa lösnaglar har knäckts under täcket

hennes fingrar är intensivt gula

dom flesta

hon går på nikotin och leda

jag reser mig ur stolen

jag vet inte riktigt om jag ska väcka henne först

hon är så svår att nå

jag klär av mig

ett par växelmynt rullar in under sängen

strumporna har en frän doft

det

stör henne knappast

jag går fram till sängen

lyfter på täcket och tränger försiktigt ner

kvinnan rör sig i sömnen

välter ett halvt varv in mot väggen

jag

kryper tätare och drar upp täcket

det är så här hon känns

tänker jag

den här gången ska hon släppa in mig

på riktigt

”Nu rider gossen på en hög vit häst

Bomska

rider ut i världen klädd i vitt vitt vitt.”

jag smeker hennes skuldra

hennes axel

hennes stora ärr från barndomsvaccineringen

jag kysser det försiktigt

kvinnan vrider runt på magen

sävligt

ansiktet vilar in mot väggen

jag viker varligt kudden över hennes huvud

jag har stånd

utan märkbara rörelser för jag ner lemmen mellan låren på henne

hon rör sig lite

jag häver mig upp och släcker den lilla äckliga druvklasen

av metall

det är nästan mörkt i rummet

från fönstret hörs ekot av en lossnad navkapsel

dova klanger från en gosskör

ljuset från en konsumskylt strimlas upp av persiennen

ömt och varsamt trycker jag mig in i henne

gammal kall säd hjälper till

kvinnan kvider en aning

tungan glider ut en stump ur munnen

innan

hon vrider ner ansiktet i lakanet

jag tränger äntligen in i henne

”Bomska!”

jag drar bara två gånger

det kommer snabbt och hårt

sprutar till

jag står still på armarna tills ryckningarna självdör

så drar jag långsamt ut igen

allt är varmare nu

slidväggarna

håret

till och med hennes cellulitklädda lår är ljumma

jag glider ur sängen och tänder lampan

torkar lemmen på en bit av täcket

klär på mig utan hets

stänger fönstret och går ut

jag visslar,

jag har en skarp drill i tonen den här gången

jag

går med fjädrande steg genom korridoren

jag har åstadkommit ett anslag

”Räcker det?”

kvinnan knäpper av sin bandspelare

och sig själv

hennes ansikte är blankpolerad avsmak

”Det räcker.”

jag har gjort så gott jag har kunnat

med en ursinnig falk på väg genom trumhinnan

jag har försökt

en man i ett rum

längst inne i ett vykort

vid väggen

hukad under det enorma ljuset utifrån

”En riktig man?”

inte än

jag sjunker ner i skuggan

penseln orkar inte hålla kroppen kvar

det är sent

jag kryper långsamt ut ur kortet

offrad

munnen sys ihop med elva stygn

”Gör det ont?”

parkens vackraste bokar har utplånats

av en underbar hunger

”Du har aldrig lärt dig att vädja.”

en vit gymnast har suttit stilla en längre stund

hon är utbildad i tålamod

hon är mycket avspänd när hon frågar

”Du talade om en timme.”

”Ja.”

”Vilken timme?”

”Timmen innan den gode guden föddes.”

hennes

tålamod är avsiktligt

”Vad handlar den om?”

hon är mycket receptiv

hennes blick vandrar mellan mina ögon

jag

vet att jag bör motsvara hennes nyfikenhet

jag vet exakt vad jag inte ska berätta

”Gör det ont?”

kvinnan lutar sig försiktigt fram

hennes gest

hon ser ut som om hon försökte

och jag,

jag

jag vill nå henne, fast på riktigt

med träram och ostöpta ljus

jag vill fråga henne

”Gör det ont?”

så minns jag henne

flickan som lärde mig att dansa och låg stilla med avskuren hals

och vars öde jag möjligen planterade

möjligen,

jag vet faktiskt inte

jag vet inte riktigt varför

jag har tydligen spikat upp husets samtliga madrasser

på väggarna i det allra minsta rummet

jag kan gå ut och in när jag vill

det kanske är det

jag vet inte

det kliar igen

jag trevar med handen på ryggen och letar upp dom

trådarna

jag har trådar i huden på ryggen

nån har sytt i mig

”Du har gjort dig illa.”

det känns mycket obehagligt

jag går genom en park igen

en sjukhuspark, en välvårdad anhalt

muromgärdad

skygga gestalter bakom grova lövträd

skugga över ett stort stenhus av den äldre klaustrofobiska sorten

gallerfönster, linnegardiner

fyra våningar högt

”Ett värdshus.”

för somliga

jag vet inte vad det är

jag sover

känner krälande ångest

kliar överallt

kallt slem, vått skinn, jag vaknar upp

ormar

jag stirrar ner på kroppen

jag har bruna ormar över hela bröstkorgen

jag sätter mig upp

det går inte

jag kan inte röra mig, jag är fastspänd

över hela kroppen krälar ormar

över halsen, ner i grenen

slingrar sig runt buk och lår

”Här.”

en kvinna med läderkåpa står vid fotändan

håller ett stearinljus i handen

börjar sopa undan ormarna

”Dom är ofarliga.”

kvinnan sparkar undan ormarna

böjer sig vid sängkanten, börjar lossa remmarna

hon låter som hon gråter

”Gråter du?”

hon svarar inte

bara lossar mig ur sängen

lyfter ljuset

jag kastar mig upp

hela golvet krälar av ormar

hon föser undan dom med foten

vänder sig inte om

och går ut

jag följer efter

kvinnan står på farstubron

tittar ut i mörkret

jag ställer mig intill henne

hon nästan viskar

”Det är fel metod.”

jag vet

det är inte första gången det händer

det ingår i behandlingen

”Tack.”

hon har slutat gråta

välvd över henne

vars namn inte får nämnas

vars natt är en invasion av iskalla ryttare

vars

ljus är en uppbränd fjäril

hon som hanns ikapp av alltför många

för att orka avstå

hon som sjunger

mellan stora och små spik

välvd över hennes ankomst

ansiktet återställs

ett och ett

munnen sys ihop till en och samma

ur djupa vackra ögon

ler

en blick av brosk

på dagen står hon ljus och lugn

tätt intill sitt hjärta

nästa natt är hon chockerande

hon fjättras,

rådbråkas och steglas

hon torteras av minnen,

av

två bottenfrusna kalkbrott

hennes föräldrar valde en klosterskola

utan insyn

nu förnekar dom hennes efternamn och har lärt sig spela

fyrhändigt

”Hon kom och försvann.”

hela natten rämnar hon

när dagen återvänder

utanför

är hon egendomligt tömd och stilla

hennes ansikte är vackert

utan större åthävor

körs hon in i ugnen av en timanställd

den vita armen tickar

jag gör ett objekt

en reträtt

jag fyller en plastkuvös med exakt saknad

i en ensam cykelsadel

ligger ett dödfött foster av hudfärgat gummi

intill fostret ett tidtagarur

och en ung boaorm

det är en sammanfattning av sonen i mig

jag inbillar mig ingenting

den tiden är förbi

den sortens människor

jag vet

och jag begränsar

myror bär myror, ljus slår ljus

jag

tittar på det lilla kortet

”En dag ska vattnet gå på vattnet igen.”

mannen intill ber att få titta

”Varsågod.”

han ögnar det långsamt

”Det är fullständigt obegripligt.”

han också

som om inget annat återstod

det ligger en mycket lugn tanke i detta

att försöka avlägsna uppsåtet

att vila i en ren frånvaro

jag vill påstå att det överger allt

i den understa lådan på den vackra byrån

intill murstocken, eller mathissen

har jag bäddat med en trasmatta och en liten mörkgrön kudde

varje morgon drar jag ut lådan

klappar lite på kudden, rättar till mattfransarna

skjuter in lådan igen

en ritual som gör mig lika egendomligt lycklig varje gång

som om

jag tittar ut

varför vill dom ta ifrån mig också detta

jag sitter här och sover här

och

finns i varje ögonblick

varför måste jag ställas till svars

disciplin

eller andra instrument

det räcker inte

”Sitt.”

han håller en stämgaffel tätt intill örat

han är gammal

när han hör tonen ler han

”Jag har den.”

han öppnar dörren till den lilla buren

och

släpper ut sin privata skärva

så börjar han spela

långt senare har jag besökt Istanbul

turkiska barn har läkt mig

när jag reser mig kan jag röra på benen

mannen på golvet har sträckt ut sin hand

fingrarna rispar i dammet

en vit gymnast vågar fråga

”Har han spelat?”

”Ja.”

han har spelat

en ton ska kalla mig till rättning

rista ordning i ansiktet

”För att se om allt står rätt till.”

det gör det aldrig

i spridd kolonn går smärtan in

i rösten innanför

och gör sig hemmastadd

härute är det tyst

och

ingen anar

tre, kanske fyra timmar

ibland bara en kvart

redan nu har ljuset förbrukats

när jag öppnar asken är den tom igen

”Hur ska jag uppfatta gåtan?”

som spår i smält snö, konsten att förundras

som ett mycket högt pris

”Nåt mer?”

”Nej, det tror jag inte.”

vi är båda mycket nöjda, var och en på sitt håll

hon har fått en ny diskant

ett högre anslag

jag har fått ett utrymme till

att sakna

det första är en förnimmelse

en till i rummet

på väggen syns skuggan av en vacker dödsmask i gips

”Den okända flickan från Seine.”

hon,

som styckades in i eftervärlden

nu öppnar jag min hand

bär in min sol

ett ägg,

och mannen på min sängkant ser mycket lycklig ut

”Vi ska färdas på nytt.”

han vispar med ormpiskan under sängen

han har dålig andedräkt

hans provrör tränger ut ur hålan

”Ska vi ta det nu?”

mannens ägg är alldeles för mjukt

och mörkblått

jag sväljer två gånger

”Säg som det är.”

han vill att jag ska vägra

det är en högst privat gåta

fin och vit

med rena sprutor

kyss på kinden, paddfamilj

på avstånd hörs en lärka

som skärgård, eller bruna kistor

staplade

”Vi hinner inte avstå.”

som skrik,

eller bara en bukett barn

som

brutalt nerslagna tangenter

”Är det du som klipper stanniol?”

”Ja.”

fåglar

solen har beskrivits som röd

vit

som vansinne

det är rätt

sval vind,

härinne har en pojke plockat ner en slaktmask

i sina beståndsdelar

han drömmer om sidenbyxor

”Börja.”

jag trampar frivilligt på det dom föreslår

kvinnan i den fläckfria rocken

lutar sig över mig

hon har en nål i handen

”Du har gjort dig illa igen.”

jag hann inte

jag söker efter en hammare

ett verktyg

ett sätt att slå min avbild mjuk

jag försöker verkligen

”Försvinna?”

jag vill så gärna

hunden i mörkret bär spår i pannan

handen i gruset har torkat ihop

det är tyst när rösten hörs igen

”Kycklingar är värst.”

jag vet att jag måste lyssna

jag

är alltings riktning

bara rösten fortsätter oavbrutet

”Dom lever länge efteråt.”

det är så egendomligt

igen

snöblandat regn i parken

förmiddag

på bänken ligger en blöt handske

släpspår i gruset

nålen rullar en symfoni över marken

jag har gott om tid

det som försvann kommer åter

och försvinner

jag kan vänta

jag sätter mig tätt intill en sovande man

jag lyssnar

genom fåglarnas grafiska kvitter hörs ett utdraget skrik

äntligen

jag väcker mannen intill mig

han lyssnar artigt till skriket

han har hört det förr

han vet att det är en mycket gammal människa

som har fastnat i en myt igen

han ler,

han är antikhandlare, älskar porslinstallrikar

han drar upp tröjan och visar mig

han har tatuerat hela ryggen med sitt favoritmotiv

en lastpråm på Rhen

”Jag har längtat så gränslöst efter kärlek.”

han drar ner tröjan igen

sträcker över ett litet kort och somnar om

skriket i fjärran har tystnat

jag är orolig

jag läser om mannen som bränns på bål

två gånger försöker han stoppa sin egen aska i munnen

för att påskynda sin död

det är mycket vackert

och inlåst

jag ser bilden av två kvinnor

två bilder i en och samma kvinna

som förut,

jag går från öga till öga utan att väja

”Svälj.”

hon vet inte vem jag aldrig har varit

ute på gården springer en struts förbi

nu ser jag,

det är en man med långa ben

en mager man

enbart klädd i tvångströja

han springer ner mot floden

ingen minns hur det ser ut

”Fåglarna faller mot en punkt där allt är dött.”

synen som återkommer

och försvinner

lindar in sig i en sval kvinna vid sängen

täcker över hennes röst

låter henne smeka den uppsvullna ådern

ingen minns hur det ser ut

”Som en stad?”

kanske

som en station i underjorden

en löpsedel av eld

en äldre man i rullstol med en kamera i handen

”Jag vill fånga en hel flock!”

ingen ser samma sak samtidigt

”När förvandlas Guernica till arketyp?”

gymnasten småler

”Bilden av ett springande brinnande napalmbarn?”

gymnasten rätar upp sin avsikt

hennes talang är att sortera

hon är inte ens nyfiken

”Vad tänker du på?”

det i mig som är i dig

som det påstås

som alltså är i oss

vad är det egentligen

jag bär ett hundskelett till cykelstallet

jag är halvvuxen

en man har köpt en plastpåse och vill känna på min kofta

han skrattar

med mycket glest belägna tänder

”Tvillingarna har flyttat.”

jag vet,

jag har en död råtta i fickan och personalen är på lunch

senare ska det betecknas som

”förträngd skuld”

ett av många pussel med en och samma bild

jag försöker

”Vad är du ute efter?”

att måla så vackra lögner

att

ingen saknar sanningen

”Res dig.”

läkarens repliker är språkets soldater

jag är inte rädd

jag är van

jag vet att ingen kommer och går

det finns inget lockrop

det finns ingen timme som tar vid

mina händer har stelnat runt filten

jag bär en madrass av mörker på ryggen

sprutorna bromsar in

jag somnar

senare för dom in en liten grupp av särskilt utvalda

kortklippta, lampan tänds

jag är mycket medgörlig

nu,

jag är nästan glad

”Kan du beskriva hur det känns?”

min beskrivning är exakt och kort

den i gruppen som har till uppgift att anteckna

tittar upp

”Var det allt?”

”Det var allt.”

”Vill du ha en kopia?”

gärna,

och en ram av lidelse

jag har bestämt mig

i natt ska jag tala till gymnasterna

om det som aldrig hann ut

jag ska tala till dom

som

till mig själv

jag ska använda min kunskap om enkla ord

för gymnasterna ska jag förklara varför språket slutade

och var

varför allting stannade i växten

jag ska stå på trappan och tala högt

jag ska bygga närvaro i min röst

tätt intill,

tills varenda en av dom lyssnar

jag ska ta god tid på mig

jag ska förklara

ur filmen jag aldrig såg

minns jag bara fönstret i huset vid stranden

innanför fönstret ett gråtande ansikte

och en uppsvullen arm

ingenting annat

inte slutscenen,

fiskarens mörka händer

eller änkan,

eller glittret i hennes torkade sorg

däremot en blå slinga rök ur kraniet

det är allt

och detta ska jag förklara

på ett sätt så att det verkar fullständigt nytt

och skrämmande

”Tack.”

hon nästan klappar mig på kinden

nästan,

jag kan allt om den sortens vildmark

”Du är så stabil.”

en säck blod

”Och klar.”

hon slår mig med sin gula leda

”Nu är det din tur.”

det är en mycket nyttig lek

jag återvänder

tabletterna trummar mot tungan

mannen på pallen har ett fat i handen

förr kunde han tigga

på ett svalt och okonstlat sätt

”Det är så lite som behövs.”

nu håller han ut sitt fat mot mig

och jag vet vad han vill

han har slutat buga

och inte ens tystnaden vädjar

han vill ge mig en bild av innerlighet

”Glömskan är allt vi minns.”

när jag går ska han spotta på fatet igen

det är en vacker park

av järn

blått staket

överallt går smala gångar

sval vind

röda löv flanerar rofyllt över krattat grus

jag går längs träden mot en bänk

sätter mig

reser mig och går till parkens damm

jag tar fram ett svartvitt foto av en ung flicka utan smink

och visar för ett okänt barn

jag påstår att det är min mor

barnet dreglar lite på fotot

barnets mamma tittar oroligt på mig

”Jag har barn själv.”

säger jag,

och går åt alla håll

han står halvgömd bakom växterna i ett fönster två våningar upp

tidigare var han hermetiker

nu står han med låsta fötter i ett enkelrum mot norr

hans plan var enkel och klar

att täcka havet med tunn stanniol

och reflektera solen

”Vi måste bevara oss.”

nu syr han mjuka kuddar

som konsthantverk

på varje kudde har hans fru broderat en vacker vädermölla

”Min man gör stor succé på landsbygden.”

hon skäms

det är kyligt härinne

obehagligt

när jag blundar ser jag gapande strupar

kalvar och barn

huvudlösa kroppar som dansar genom rummen

i dörren står en vit gymnast i givakt

hon håller ett tänt ljus i handen

”Älskling.”

tittar jag ut ser jag månen

en ensam glastrumpet skär sår i vinden

det är dags

”Den gode guden?”

nej

jag reser mig,

jag ska ställa ut en skål inälvor igen

hela tiden pågår utanför en oavbruten vaka

många människor sitter ner

som stoder

jag sitter lugnt på samma stol som mannen före mig

det är ingenting oväntat i detta

mer som ett slags bekräftelse på ondskans inneboende avsikt

jag vet vad som väntar mig

inte det exakta förloppet

eller

varje enskild manöver

men utgången

jag har vant mig vid tanken

jag saknar ingenting

nu hörs den höga jämna tonen genom fönsterkarmens vita trä

någon anbefaller sorg

det är tidig timme inne

solen sänker sig mot himlen och jag ser hur alla skyndar sig

”Vart hastar dom med sina skrik?”

”Vilka?”

”Människorna därute?”

”Därute är det tomt och väldigt tyst.”

”Det är dag.”

”Det är natt och alla sover.”

nu håller jag pistolen tätt intill

jag ska vända mig om

mot dreglande halvdjur med stympade tungor

i en akt av besinningslös kärlek

som om jag verkligen vill fastna

”Det vill du inte.”

jag har en gång berättat om kvinnan som flydde

hur hon inte ens vände sig om

eller gav mig ett namn att förakta

”Försök.”

jag har försökt

jag har stått med ett strykjärn på vinden

och dunkat en duva till döds

för att minnas, och försöka förstå

jag har återgett rörelsen,

årligen

jag tycker att det borde räcka

”Det gör det inte.”

jag vet,

jag säger bara att jag har försökt

den vita armen tickar

jag skriver ett brev

prydligt

jag är mycket kontrollerad

jag har nio minuter på mig

igen

när jag vrider mig om

ser jag henne

hon sitter på den andra sängen

hon nickar vänligt, jag nickar tillbaka

ingen annan finns i rummet

hon lutar sig fram en aning

tänder en lampa

”Förlåt om jag avbryter dig.”

hon

bryter verkligen av mig

hon är tunn och oanvänd

hennes sköra fingrar löper rastlöst över munnen

hon luktar ljudlöst längs naglarna

senare för hon in sig själv i en mycket tunnare kropp

hon längtar efter en lem

”Jag har en mycket vacker katt.”

förr var hon berömd

för sitt sätt att förnedra sin läsekrets

hon punkterade sina bröst

i fyrfärg

”Jag har lämnat allt det där.”

hon tror att hon är en gåva

till mig

tre timmar senare

hon kör bort över gården i sin mörkblå bil

hon kör ganska fort

jag ser henne från andra våningen

hon kör fortare än vanligt

om det är ljust eller mörkt vet jag inte

en del fåglar är vita

andra är försvunna

en man som liknar mig går snabbt över gården

med en skottkärra

varje övning har en avsikt

mannen i tunnan har mist sina ben

kvinnan

är tvungen att föda hans barn

”Repetera!”

allt andas, allt blir över

allt är ett egenartat sätt att förlora

tre klanger hörs

så fem

när tystnaden har ersatt ekot

går jag fram till kanten

”Han är försvunnen.”

mitt ute i det omsorgsfullt berövade

har anförvanter rest en pelare av stulen empati

till åminnelse och erinring

”Ta ett kort.”

det är fel ljus

i handboken beskrivs det hela som en form av medicin

eller sval magi

det är mycket vackert

tre klanger hörs,

så fem igen

”Allt är fåfänglighet.”

mannen i säng tre skrattar inte

och tömmer sin burk

predikaren,

som ett ansikte av kyrkligt snitt

”Allt är fåfänglighet.”

han rapar,

hans många barn har redan störtat

nu står han själv på branten och lockar på sin hustru

med en glansig lem

”Hon skriver dikter.”

”Om vadå?”

”Försoning.”

sent,

en annan av alla dagar

jag håller en hammare mot sängkanten

ute går en rådjursbock

med vita trasor hängande från hornen

”Vad gjorde du?”

jag letade efter en sandlåda

en påse,

en sorts plats där jag delade ut hennes kärleksbrev

pitjiris

gymnasten sänker sitt vita block

och sin penna

”Du bodde vid en kyrka?”

mer som på besök,

jag såg aldrig hur dom slog barnen

på bottenvåningen

”Det räcker.”

rådjursbocken har försvunnit

längre bort syns taket

människorna som klamrar sig fast vid nocken

för att få en skymt

blytung

jag håller upp mig själv,

utanför spegeldörren går en anhörig av och an

vi väntar på samma behandling

drömmar i urval

en ljusblå hind

eller en kvinna som släcker sina händer

och påstår att tiden är inne

en man som vantrivs inuti sig själv

”När?”

nu

jag springer mot utkanten av mig själv

för att hinna först

ljud strömmar in

jag har ingen omedelbar kontroll

”Fortsätt.”

hon ser måttligt förtjust ut

jag vet ingenting om hennes avsikter

hon har hittat mig

på en tjänsteresa mellan noll och ingenting

jag behöver hjälp

”Du behöver hjälp.”

hon tror att det är samma sak

hon

har rätt ord för fel saker

”Plåga.”

hon tror att jag kan återskapas i hennes linjära kunskap,

att jag är lösbar

det stämmer nog inte

så,

böjd nacke

spåmän i pepitamönstrad hud trycker hårt mot fönstret

utifrån

jag rusar genom en iskall sal

det är natt och dag

larmet skallar mellan väggarna

spåmän nu,

deras näsor vrids mot glaset

det är besökstid

”Kom in.”

alla sätter sig i ring

handfallna,

det minsta barnet reser sig

”Jag ska bara bära ut tystnaden.”

så börjar det

hon dukar sig själv

metodiskt,

jag har tappat aptiten

jag vet att jag bar en böld en gång

en sammanlagd sanning

nu håller hon upp en handduk och vill att jag ska tvätta mig

”Är det så här det ser ut?

hon vill att vi fotograferas, hand i hand

innan hon går

hennes tid är ute, hon är ledig

hennes anteckningar skrivs ut av andra

bara ett oavbrutet försvinnande

partiell frid

ramaskri

ständigt pågår detta

trilla,

hitta andras oro under sängen

fingeravtryck på äggen

ett tummat hörn i en god mans bok

sanktuarium

enkel och frånstötande,

delbar

ständigt pågår detta

på besökstid,

gastkramade ansiktet bakom ljuset

andra mycket varma

tillitsfulla

på gränsen till morbida

”Och i detta finns ingen tröst?”

”I detta?”

tåget närmar sig

”Varför darrar du?”

jag har mycket små anspråk

när jag håller en svart spik i handen

igen

kan jag uppfatta ännu en röst

jag blir mycket glad

”Det går för fort.”

jag vet,

jag saknar kunskap om hejdande

att förskjuta sig själv

strax bortom det godtagbara

det som tigger om tystnad

jag sitter still i hennes rum

hon är inte där

vi ska tala om min framtid

ett mycket egendomligt begrepp

jag har byggt ett vackert flaskskepp

en balsamodell

flaskan är av handblåst glas

en bubbla fraktar tid genom glaset

det är en mycket trygg rörelse

jag ställer flaskan på hennes bord

”En gåva?”

är det första hon säger när hon kommer in

hon ser nästan belåten ut

och lyfter flaskan alldeles för fort

”Till mig?”

när hon ställer flaskan på hyllan bakom sig

har hon redan glömt skeppet

blauwe schute

”Vi skulle prata lite om din framtid.”

munnen i hennes ansikte rör sig,

febrilt

det är en mycket skör novell

kristall,

huvudpersonen är en tvångsintagen

jag minns varje enskild ilning

hur kroppen slungades mot en fond av grönt,

sockerskålen

alla små detaljer som gav den kortvariga glädjen dess rätta relief

av kuslighet

buketten av djupa blommor,

klockan slagen

”Det var en förmiddag.”

nu passerar jag mycket snabbt

ingen hejdar mig

jag tassar genom vita tuber

luft på ömse sidor

kvinnan mitt i dammet talar oavbrutet

utan röst

hon har sett att jag har fått

och

tror att det är hennes tur

det är det inte

morgonen är vit och klar

jag har fel spindel i munnen

jag vill byta

”Du har skurit dig igen.”

hennes nål är tunn och smidig

intramuskulärt

jag vill veta hur friden känns

innan den stavas om

jag orkar inte längre

”Varför kämpar du emot?”

jag vet inget annat sätt

”Vila.”

så lätt hon säger det,

ett knippe bokstäver som rinner ut mellan läpparna

utan synbart motstånd

hon är verkligen mycket slarvig

det är vackert, det är gryning

jag sitter isolerad

äntligen

på två håll samtidigt

flod skiljer mig från öde land

jag sitter i ett övergivet värdshus

fjärran

i ett luftigt väntrum, snarare

pånyttfödd

med minnet av mig själv som en kopparskruv i nacken

genom fönstret ser jag stranden

jag har varit här förut

jag älskar det

nere vid floden står en vit gymnast

och spelar glastrumpet

det är verkligen mycket vackert

jag får

anstränga mig för att glömma det

jag tittar ut

en kolonn av vitklädda gymnaster står blickstilla

i synfältets utkant

det ligger en kropp därute igen

närmare nu, nere på gården

det är andra gången

huvudlös

som den första, naken

strupen ropar in mot mig

när jag tittar ut igen står alla gymnasterna i brygga

det är mycket obehagligt

som

inför en välrepeterad katastrof

nu minns jag plötsligt

”Kom ut till oss igen!”

skriker måsarna om natten

”Bli en! Bli en!”

färgat pulver över handledsärren

fosfor, zinkblått

nej, nu minns jag

hon hade genomskinlig kappa

lysande skelett

hon hade kräfta, hette det

bar en munfull röntgen genom parken

efteråt döpte dom henne till Marlene Dietrich

sådde konfetti på hennes grav

”Bli en! Bli en!”

sjöng hon, nu minns jag

så mycket mörkt i mitt förflutna

som om det hinner ikapp mig

om och om igen

vem drömmer om koprofagens dotter

vingar av aska

jag vet inte

smutsgula måsar är allt som finns kvar

därute

smutsgula måsar och en ny kropp

jag vet inte

bilden i min amulett har bleknat

minnet av vem jag var

fadern

på rygg på marken

med sitt enda ben uppsträckt i luften

sin ofantligt stora fot, större än överkroppen

tidtabellen i hans hand

jag vet inte

”När ska han flytta hemifrån?”

på den lilla fönsterbrädan står en glasburk

med en klackring av brosk i

jag tittar på burken

på spiken ovanför hänger ett par leopardkalsonger

nu minns jag

ensam i stora salen igen: nästan ensam

en flicka har dröjt sig kvar

en nyintagen

mörk flicka

hittad i portuppgång

svårbehandlad, lider mycket

syr främmande djur

utan huvuden

sorterar leksaksbäcken efter hemligt mönster

påstår sig ha varit åtrådd

har en mycket ovanlig utstrålning

kan snabbt bli genomskinlig

svåra smärtor med intervall

vill enligt egen uppgift

´dö i sience fiction`

oklart exakta innebörden

bör stå

under konstant uppsikt

jag tittar på henne

hon tittar på mig

jag till och med tar henne i handen

när hon sträcker fram den

till och med

håller den väldigt länge

hennes ögon påminner om

om,

hennes ansikte påminner om det förflutna

Salomé

varför har det hänt också henne

därute stillnar fåglarna

löven håller andan

solen glider in och drar en gallerskugga

över golvet

strålarna når ända fram till hennes fot

upp i hennes tunna kropp

ända ut i hennes bleka svala hand

hejdar sig, ligger stilla

glider långsamt ut ur hennes hand

och in i min

då rör hon läpparna

”Flickan med masken

berättade inte alls för sina barn

om Trumpojken.

Hon fick inga barn.”

jag håller andan

jag har hört det en gång förr

mycket långt tillbaka

djupt nere i barnets ensartade kaos

så tittar hon ut genom fönstret

och släpper mina händer

hon skriker fortfarande

när hon bärs ut

jag vet

det står alltid en ny på tur

på väg in i samma osäkrade kretslopp

med en kopp skeptisk kärlek

i handen

det följer samma mönster

skrapa måsskit från legenderna

svälja begagnat gift

för att bli synlig för blinda

det

är helt naturligt,

det står alltid en ny på tur

så börjar det igen

tar sig upp,

gurglar till i språnget

jag är mogen för det andra ljuset

när jag lockar på vårdarens röst

är jag mycket sjuk

”Frisk.”

förlåt

detta fullständigt meningslösa

pat var vid utskrivningen

i förhållandevis god fysisk kondition

vikt normal

företedde inga tecken på svikt

diagnos:

asteniska tendenser av övergående art

bestående risk för kataplexi

tidvis maniskt besatt av preputium

bedöms frisk

otr:

personalen på avd 4

mottog av pat en tom glasburk som utskrivningsgåva

enligt pat innehöll burken

”ett skrik som förstenar”

personalen tackade

delegerad kontaktman under en övergångsperiod

om 8 veckor

allt pågår

en vacker yngling vet vad det handlar om

äntligen

och ingen park kan kväva språket

skada rösten

ingen vårdare kan rycka undan blicken

den tiden är förbi

när ansiktet var till låns

och ingen fanns

nu vet en vacker yngling vad den vita armen tickar

klockan sitter intryckt i bröstet

och mannen i ansiktet är verkligen på väg

”Att?”

dö

det handlar om skriket

det sista

om en människa som har tystnat

det handlar om hans försök att hitta tillbaka

till bristningsgränsen

till den inneboende avsikten

det finns bara ett sätt

att nå dit

”Bli en! Bli en!”