bunkergryning

människorna hukar bakom revlarna

havet är blankt

mjölkvitt muller driver över bleken

som senapsgas

tiden är för tegelsten och gärningsmän

en bit bort rullar cirkusvagnar över rivningstomten

clowner matar lejon

fond av gula hyreshus, snablar mellan galler

rovdjursvrål

mullret tilltar

på avstånd

nästan utom hörhåll

slår en bomb i marken, mitt i pilallén

av misstag

vuxna människor rinner in i ödesdigra nyheter

tiden pressas genom löpsedlar

ingen anar vad som pågår

alla kavlar ångest mellan händerna

liv nalkas

och allt är ännu osett

ljudet av en rörelse, ett korn av sand

alla tycks avvakta

ännu har inga höga halter uppmätts

ingenting har rörts

av innerlighet

på baksidan står en handskriven replik

”Men vad väntar dom på?”

ankomsten

och världen ska sjunka ner i glömska

klockan smälter

på väggen tickar en vit arm

salen är tom

salen är full av ansiktslösa

det är tyst

vittnet ryggar undan

en aning

smulorna på golvet

vandrar in i mörka djur

alla väntar

bortom ljuset

byter anförvanter låneord

lågmält

för att hinna undan

inne

är det tyst och frånvarande

”Nu.”

när hinnan brister tittar kvinnan upp

och ler

hennes ben är brutna inåt

”Äntligen.”

ur vittnets mun

sköljer iskall andedräkt,

artigt

trycker han läpparna mot kvinnans hals

ingen gråter

ingen minns hur det började

ingen ser det kolossala undret

varelsens huvud

sekunden innan det rämnar

fortsätter glida ner i skålen

ingen reagerar

ingen ser hur ansiktet delar sig

i två

alla hinner undan

kvar i perspektivet:

kolonner

ett försvunnet skrik

ingen i rummet tycks ångra sig

längre,

ingen minns hur det började

dardel dör

han är en mycket liten varelse

en kropp med två små huvuden

vända från varann

”Fryser han?”

modersmjölken kallnar mitt i strålen

långt senare böjer sig kvinnan ner

och lyfter varelsen

hennes händer är försvunna

hon håller upp honom högt

till påseende

hennes huvud skymmer solen

plötsligt ropar hon till en rörelse i bakgrunden

”Så fin han är!”

som om hon deltog

små skimrande stunder av hotlöst lugn

stillhet,

den lilla varelsen vaggar

mellan vårtorna

sammansatt harmoni

snäckorna skimrar under skrovet

blå blommor

igelkotten ensam vid sitt fat med mjölk

och människorna,

skrattar så betryggande

vajar i den vita hammocken

kastar pil om disken

all denna varma rodnad genom grenarna

denna milda tomhet

skir frid

stillhet i den oskrivna världen

pojken vaknar med en våt handduk över nacken

kall urin på örngottet

ingen anar vad som pågår

ännu

ingen finns till hands

alla ler mot varann

på avstånd

någon börjar sjunga

halvhögt

”För att inte väcka kaninen.”

bara kvinnan sitter stilla

tyst

vid kanten av ett annat ord

”Och världen är god?”

världen är en överblick

som ingen når

hon håller upp pojken

”Världen är god.”

hennes sköra utsikt brister

kvinnan utan händer slår sig ner

vid bädden

drömmer om en barnförbjuden lycka

sjunger högt för pojken

”Nu rider pojken på en hög vit häst

bomska

rider ut i världen klädd i rött rött rött.”

kvinnan stirrar intensivt på pojken

”Bara halva världen syns på bilden

bomska

nu är hästen röd och pojken klädd i vitt vitt vitt.”

hon sjunger för helt andra människor

pojken sluter ögonen

”Han måste vaccineras.”

kvinnan utan händer torkar svetten

från hans panna

hennes rörelser är långsamma

hon väntar svar ikväll

hon är mycket rädd

för mullret

rädd om det hon redan har förlorat

hennes anförvanter förbereder årets maskerad

kvinnan vakar vid sig själv

nu återkommer ordet

alltför snabbt

ordet är en rörelse av skam

en dimblå skärva

långsamt

glider skärvan genom pojkens hjärna

och stannar till

hennes röstlängd

en och samma kvinna i tre

den döda modern

den vita

”Min aska ska spridas för vinden.”

den stumma

hennes leende är slipat av sorg

eller skirt förakt

hennes läppar sluts om en fuktig egg

”Så fin han är!”

nu vänder sig kvinnan bort från pojken

hon är uppslukad av tristess

en vill gott och en vill ont

pojken står i dörren

utan blöjor

han har upptäckt hur det känns

”Släck!”

långt senare ska handen hållas ut

en droppe vitt vaccin

smärtan ska försvinna innan munnen öppnar sig

pojken delar rum med en grå kanin

som ofta rymmer

stor oro varje gång

”Vad gör vi om den inte kommer tillbaka?”

pojken

försöker krypa in i den tomma buren.

det är fler som står intill

och bara tittar

pojken vet inte vad dom är ute efter

”Ligger han här ensam?”

ingen har lärt honom

små steg, andlös väntan

han försvinner

”Har han gått ut?”

han går ensam över ett torg

barnvaktslös

han kan gå hur långt som helst

han bär en brevlåda på bröstet

han försöker

”Var är din mamma och pappa?”

”I filmen.”

han försöker lära sig att gå vilse

vit himmel, oroliga moln

fåglar som roterar och försvinner

pojken står på trottoaren

med strumpor i handen

torget ser ut som alla påstår

det hjälper inte

han försöker uppfatta ljud

vingslag

eller bara djur som knastrar

”Vem är du?”

han vänder sig om en aning för sent

”Vem är du?”

pojken tassar barfota på asfalt

vackra människor går förbi

bugar lätt

och gör sig till

ingen tycks förstå hur det ser ut

som om

när ett barn skär upp sig själv

blir alla egendomligt rädda

som om det angick dom

”Men vad gjorde han?”

”Just ingenting.”

hans ansikte var slätt och utan uppsåt

”Älskling!”

kallar hon pojken

kallar hon det som alltid kommer springande

Fantomen i gasmask

Stålmannen i kjol och läppstift

”Så fin han är!”

hon ljuger

pojken går i pojkens kropp

alla andra påminner om människor

kött som rör sig obehindrat genom svala vardagsrum

”Han är så ... svårnådd.”

pojken detonerar i en mjuk gest

alla hinner undan

”Det hör till åldern.”

han försöker undvika beröring

bygger en skärm av statisk kyla

ingen

vill komma i närheten

mannen i den vita rocken

slår en gummiklubba över hans knäskålar

och skriver ut en besk vätska

mannen tror på nickelallergi

pojken förflyttas

annalkande bilder, groteska varelser i våta kläder

underliga kvistar i händerna

tysta fuktiga avbilder, långsamt på väg ut

det är dags

”Och pojken?”

sitter längst in i salen

uppkrupen i sig själv

pojken försöker tänka

radera ut fasan

försöker få sig hel och sedd

”Som ett barn?”

nej

som en målning av knivskarp glömska

vaselin

rummet är tomt

nakna väggar, inga fönster

mitt i rummet står en nyspänd örfil

darrar nästan omärkligt

”Älskling.”

vaselin

heter burken i den förbjudna lådan

tre människor påstår att dom återvänt

alla tre går runt i ringen

ringen är en pojke

”Orkar du?”

nu slocknar bilden

en äldre man tar fram sitt stift

”Ska vi börja om?”

i handen håller han en vacker ask

av ljust och torkat cederträ

mannen är mycket upphetsad

”Berätta!”

pojken är mycket lugn

”Vid tolv års ålder trädde jag in i min fars ansikte

släckte hans blick, slöt hans mun.

Tigande bar han mig genom skogen.

Vi bemöttes som en och samma främling.”

mannen ser mycket artig ut

träd, stenar

landskap, en brun fotboll

skuggan av ett barn som hinner in i barken

torrt gräs

går en man på andra sidan ljuset

och

försöker fånga barnets pensel

inte ens en fjäril kvar, inte ens i drömmen

bara mjölkvit tystnad

brustet språk

”Jag ska måla guds ljus.”

i fönsterkarmen ligger hans lilla syster

i ljuset

en vitnad knäskål med ett plåster på

”Släck nu.”

pojken vet att han måste buga

och gå

hans syster är redan fastsydd

tiden

är för tegelsten och gärningsmän

det är en gång en familj

ett ord

och världen har ännu inte sjunkit ner i glömska

fadern

på rygg på marken

med sitt enda ben uppsträckt i luften

sin ofantligt stora fot

större än hela hans överkropp

modern

med sitt enda öga mitt i pannan

tätt intill näsroten

sin ena hand på magen, den andra öppen

som en hejdad gest åt andra hållet

äldste sonen med varghuvud

i full färd med att läxa upp sin yngre bror

pojken som saknar huvud

och har ögon, näsa och mun placerade direkt på bröstkorgen

återstår en mycket liten varelse

en kropp

med två små huvuden vända från varann

ett mot familjen, ett åt motsatt håll

den lilla varelsen håller sina handflator

tryckta mot varann

ungefär i höjd med hjärtat

hela familjen befinner sig utomhus

som på en sandslätt

inneslutna i en kupol av bärnsten

alla tycks avvakta

”Välj!”

han står mellan två människor

som vill ha hälften var

delningen är upp till pojken

”Men välj då!”

han blir kvar i sig själv

han

gör sig odelbar

han skrattar ofta, för att slippa synas

han vet inte vad som förväntas

han

vet ingenting om rollen som rakblad

han står i ett snitt och vågar inte ens fråga

han är en mycket liten varelse

mannen återvänder från andra mödrar

gråtande

morgonen är vit och utbränd

sammandragen

tätt intill den tomma sängen

ligger en död kanin

”En ren tillfällighet.”

pojken faller med utspärrade armar

ända in i buren

på väggen svalnar en reproduktion

pojken går till valens kropp

valens öga lyser

pojken vet att mannen dricker

valens öga lyser

förr var allting annorlunda

nu är pojken ensam

ögat i hans ficka lyser

kvinnan går in i en brunbränd man

och ber om respit

mannen ligger stilla mycket länge

mycket tyst

kvinnan är en rörlig silhuett

den gode guden är kall och varm

mannen krossar hennes öga med en flaska

pojken betraktar bordet

en termometer, ett instrument

mineralvatten

i ett vackert handblåst glas

duken är gul

bordet rör sig långsamt ut ur bild

på balkongen

står en helt annan människa

och gråter

så pågår det

oavbrutet,

sköljer genom hjärtat

vart han sig i världen vänder står han själv en bit bort

sminkad och förväntansfull

hela tiden klädd i nya minnen

samma lilla varelse

bara något äldre, något mer förvånad

mer beredd

halvvägs upp i kastet

mannen söker skydd i mörkret

utanför sig själv

kvinnan tar sig långsamt inåt mot en punkt av iskall kraft

ställningskrig

varelsen i mellanrummet är ett mycket långsamt ljud

en rörelse

en kropp med två små huvuden

vända från varann

trädgårdssaxen

och

två avklippta kvinnofingrar med vackert djupröda naglar

skir frid

spegelbilden ligger tätt under ytan

dansarna

når ner med båren

”Utan ansträngning?”

till synes fullständigt utan ansträngning

med samma sax två gånger

porten är stängd nu

porten av glas

innanför porten står pojken kvar

han sträcker en hand genom glaset

han försöker nå fram

förgäves

mannen är inte där

mannen går över isen

igen

pojken har skurit sig illa

kvinnan vet inte ens om vad som har hänt

hon

ligger i sängen och vårdar sitt sår

”Min aska ska spridas för vinden.”

kvinnan sitter i portuppgången

hopkurad

håller ett avskalat barn mot bröstet

kaninen är död, eller bara försvunnen

buren är tom

män lyfter möbler på en lastbil

ingen ser det

ändå står ett ansikte på andra sidan stängslet

trycker hårt mot ståltråden

tunna vita fingrar ropar bort mot porten

kvinnan hör inte

hon har kvar porträttet av en annan mans barn

hon vill inte trampa på det

en gång till

kvinnan utan händer

kvinnan som bär sköld

som

bär en ros av stål i hjärtat

kvinnan som inte ens får finnas kvar

pojken fångar upp hennes skrik

strax utanför fönstret

stänger in det i bröstet och springer iväg

han vet inte vad han ska göra med det

just nu

släppa det på vägen eller borta vid bron

han vet inte

han springer och går

springer och går

skriket klöser i bröstet

han sjunker ner mot ett brunt staket

och tar upp sitt munspel av plast

långt senare passerar ett vänligt par

tittar ner på honom

ler

och lyssnar artigt

kvinnan sträcker ut en solbränd arm

i handen håller hon ett mynt

”Det finns inga barn mer.”

kvinnan släpper myntet

och pojken ser hur mannen knäcker hennes arm

rakt av

myntet är en blank och vacker tvåkrona

allt är nytt igen

kvinnan har en glansig kropp

mannen luktar använd

fina munnar väller in, smäckra ord som översätts

”Man märker avsikten och blir förstämd.”

okända kroppar fyller rummen

det kallas fest

pojken sitter på en pall i hörnet

suger på en tumme av järn

allt går mycket rituellt tillväga

en tatuerad man sitter i fåtöljen

klockan slår sju

alla tittar på pianot

den tatuerade mannen skruvar på sig

papegojorna börjar skratta

”Förtjusande mattor!”

klockan nio klär den tatuerade mannen av sig

portvakten byter stol

fönstret slår igen

två män i päls bär ut ett bord

portvakten håller upp dörren

klockan slår elva

”Förtjusande mattor, som sagt!”

papegojorna skrattar

och går

den tatuerade mannen bär in pojken i sängen

han tror att pojken sover

portvakten står i dörren med en bumerang i handen

”Kan ingen öppna fönstret!”

klockan ett på natten är det mycket tyst

kropparna har gått sin väg

i köket sitter två gestalter

och brister

”Schhh ... han kan höra ... ”

en av dom har en lustig näsa på sig

nu leder han mannen i säng igen

han leder mannen fel, in i barnkammaren

han lägger mannen i sin säng

under den lilla målningen av tre människor i en lada

en förfallen katedral av grova plank

mannen ser olycklig ut

”Mår du illa?”

mannen skakar på huvudet

han vill in i sin egen säng

han trivs inte här

han vet inte vad det är han påminns om

agnosi

men pojken ska trösta honom

länge än

långt efter han har kräkts på pojkens älsklingsfilt

pojken ska berätta om den tunna isen

över den grunda vattenpölen

hur en blindkäpp spräckte isen

och hans ansikte flöt bort

”Förlåt.”

han ska trösta mannen länge än

vika ner hans tunna mun mot ett kallt mekano

pojken ska vaka noga över mannen

tills mannen fryser

pojken älskar honom, han har inget val

”Förlåt.”

pojken tittar på den underliga målningen

igen

på katedralen

var kommer ljuset ifrån?

pojken bor i ett höghus

hans plan är vacker och klar

han ska smyga in i varje enskilt sovrum

i varje enskild dröm

och placera sin avbild i drömmen

”Hans mor vill att han ska bli läkare.”

nästa morgon ska han sitta i farstun

och fånga upp spottloskorna

i en plastgondol från Ikea

”Och hans far?”

pojken går hand i hand med mannen

går på en strand

bland raukar och kalla fotspår

mannen böjer sig ner

”Sten”

pojken nickar

”Och i stenen?”

pojken svarar inte

mannen har redan lyft en ny

”Sten.”

solen sjunker och skuggorna dör

nedanför äppelslänten har mannen hällt ut

nio ton sand

han leker med tunga kulor

avskurna människor rör sig på givna signaler

ler mot varann

som vuxna

pojken är först

geväret är tungt, skottet missar

mannen halkar till och vill börja om

kvinnan till vänster lyfter sitt vinglas

vätskan fortsätter upp i luften

sjungande

alla ser mycket förundrade ut

”Bor han hemma?”

ingen minns, ingen anar

strax bakom revlarna har pojken grävt ner sitt rop

”En tistel av sällsynt skönhet.”

pojken letar förtvivlat efter en pensel

ett sätt att se

pojken har nyss lärt sig buga

han försöker gå upprätt, i vilken riktning som helst

han

försöker drömma sig förbi

han läser

”En rik mans hustru blev sjuk

och då hon kände att slutet nalkades

kallade hon sin ende son till sin bädd och sade:

Kära barn

förbli from och god

så skall den gode guden alltid bistå dig

och jag ska blicka ner på dig från himlen

och omsväva dig.

Därpå slöt hon ögonen och avled.

Pojken gick varje dag till sin moders grav

och grät och förblev from och god.

Då vintern kom

bredde snön ett vitt täcke över graven

och då solen om våren smälte bort det

tog mannen sig en ny hustru.”

den gode guden

ute ser det annorlunda ut

mannen med vingar står stilla nu

i skuggan under kastanjen

”Ska vi kasta en sten?”

pojken håller en klockgroda under vattnet

han vet ingenting om att drunkna

ännu

han vet ingenting om Pitjiri

”Är det bra så här?”

mannen håller upp en pistol

en kamera

han ska fånga det nordiska ljuset

nu ropar dom

pojken står i lövallén med mycket tomma händer

han vet att han ska buga varje gång

och verka andfådd

nu ropar dom

han vet att han ska verka glömd

pojken blundar

ute i allt detta finns en blick som han inte når

det är hans enda drivkraft

längre bort

långt ute i den tuktade parkanläggningen

pulvriseras en marmorbyst

ingen reagerar

pojken får återvända ensam

samma väg tillbaka

nålen är skir och god

tråden rinner genom ordet

såret återglöms

kvinnan till höger håller en vacker kvinna

i sin vänstra hand

båda har fuktiga läppar

pojken i bädden har vänt sig om

alla tror att han växer

”Väck mig inte.

Om ni väcker mig slocknar ni som ett ljus.

Ni är bara en del av min sömn.”

han lär sig texten utantill

ljuset rinner genom rösten

kvinnans mun

detta mycket enkla

pojken vet inte vad det handlar om

”Barnet ska anhållas!”

den ständige mannen skrattar

”Han har målat åtta svarta segel på skeppet

och byggt femtio kanoner till!”

alla skrattar

pojken sträcker upp sin kind mot mannen

och tar emot

det betyder ingenting

med den andra handen smeker mannen hennes förskingrade röst

och lovar henne en hamn av applåder

”Det är bara en sång.”

hon skrattar

hon har tröstat sig med en dålig clown

en medioker epigon

det roar henne

allt ligger i ett handfat

av emalj

i en etta på nedre botten, brev från ett annat krig

allt ligger där

och ovanför en spegel, en halmkropp längre bort

”Vi är utan stöd.”

mannen viskar genom luckan

sekunderna innan gästerna gör sig påminda

alla har gott om pengar

ikväll ska ett under klubbas bort

”Kom in.”

ettan fylls

pojken gömmer sig

någon spolar vatten i handfatet, breven avger bläck

orden rinner ut

ännu har ingen tänt på

”Och den obehagliga halmkroppen?”

den ingår

han har vant sig

han kan gå hur långt som helst

han står i begynnelsen av den ändlösa pilallén

pudrade människor kastar hästskor runt hans hals

tvingar honom att buga för rika

för symboler tömda på kärlek och språk

”Titta på hans hörntänder, är dom inte egendomligt långa?”

”Jo, lika långa båda två.”

pojken försöker gå upprätt

försöker vara till lags

bruna flickor med skruvat hår, unga pojkar i slips

vuxna män av lack och kyla

kvinnorna som ler och förvinner

för syns skull

pojken försöker sprida sig själv

vara barn

han tror att det handlar om glädje

han dansar

fortare och fortare

virvlar runt med stängda ögon

svävar snabbare än alla andra

skrattar högt och sveper ner en stor kristallkaraff

allting tystnar

alla stirrar på skärvorna

på pojken

barnen drar sig undan

männen kliver snabbt ur rummet

kvinnorna

cirklar sörplande runt skammen

han börjar lära sig

”Duktig pojke.”

han börjar bygga brosk runt nålen

pojken tassar över mattan

i sitt vita linne

vuxna har klistrat vykort på väggen

ett är från Bern

ett är från andra världskriget

pojken vinkar med stjärnan av guld

människorna skålar

i dörren står en äldre man

med en svart rund hatt på huvudet

han håller en bricka i handen

”Jag har fått ett arv, jag beklagar.”

människorna blåser ut alla ljus

och går

pojken fryser

han försöker dra av sitt vita linne

alltihop är förstört

pojken är en halvstor varelse

till formatet

med ett kraftigt hundbett i vänster lår

han har lyft en tax över ett staket

han har försökt vara snäll

såret glipar under kortbyxorna

senare ska han skryta

med ärret

med en knivduell om svartsjuka

alla ska tro honom

han har den sortens närvaro

då

inte nu

när sjömansänkan lindar en sjal runt såret

och baddar hans tystnad med ljummen mjölk

döda fiskar slår mot piren

hennes nät har hängt på tork i många år

hon bor ensam

”En vacker dag kommer han inte tillbaka.

Men varför bekymra sig om det nu?”

hon har grepp om sin sorg

för övrigt:

en stelkrampsspruta

avlägsna silhuetter som vispar golfklubbor

genom tystnaden

imma på väckarklockan

”Det går över.”

världen är varm och främmande

den gode guden ler

när pojken vänder sig om står mannen tätt intill

”Jag är nykter.”

ur hans strupe sprutar en stråle grå cement

så ser landskapet ut

en man med metalltratt på huvudet

bakom ryggen på en ung pojke i träningsoverall

sittande på en stol

vid ett bord i en grågrön lund

blundande

pojkens mor på knä vid bordet

med en bok balanserande på huvudet

och en löskuk av brons

under kjolen

”Min aska ska spridas för vinden.”

hennes blick är riktad rakt ur tiden

det står en man på torget

många människor tar en omväg

många människor går till sina hem och släcker

ingen vill berätta

”Men vad gjorde han?”

”Just ingenting, det var det.”

många människor skyndar sig att glömma det dom sett

kavlar vardag över minnet

utom pojken

han skyndar sig till torget

han vill veta mer

vem mannen är

och

varför alla vuxna vänder om

han vill veta vad dom vuxna är så rädda för

”Mullret.”

mannen har redan gått

pojken försöker följa hans fotspår

då lutar sig en vuxen ner och frågar hur pojken mår

”Det hänger ett dött barn i mitt hjärta.”

”Så ... och hur kom det dit?”

”Jag vet inte.”

”Vad är du då så ängslig för?”

”Jag undrar vem som hänger i barnets hjärta.”

då vänder den vuxne andra sidan till

den som vetter mot skammen

pojken försöker nå upp

det går inte

då gör den vuxne en omväg runt honom

tittar mot förorten

spottar snabbt och försvinner

bort från pojken

från allt som pojken inte vet

ensam står han kvar på torget

torkar saliv från pannan och undrar vad den vuxne gör

den vuxne har gått hem och släckt ljuset

pojken nalkas

han ser sin lilla syster

ett vitt lakan ligger slängt över kroppen

”Hon är inte här.”

pojken tiger

han anar

han är inte heller här

han ligger i skogen med en arm om sin syster

bilden återvänder och försvinner

återvänder och försvinner

kvar finns hela tiden en röst som han inte kan placera

som vanställer honom

pinar hans avsikter

bygger in honom i en järnring

när

han minst förtjänar det

ändå måste han lyssna

vem är det som sjunger så vackert i natt

långt där borta

på andra sidan den förbjudna sjön

... sjunger om tegelsten och gärningsmän ...

vem är det som pudrar barndom

i såren

han försöker se

han ser kvinnan utan händer

halvvägs över sjön

hennes läppar bär ett ljus av lera

fläckarna i hennes ögon väjer undan

på andra sidan sjön halvspringer dom med båren

underliga missfoster

halvmänniskor utan underkroppar

han försöker ropa, plaskar runt i vassen

kvinnan försvinner under ytan, lämnar kvar ett snitt i vattnet

”Välj!”

senare ser han henne igen

naken, nyss våt

dansande bland träden

hela kroppen är täckt av hängande små fjäderdjur

hon ser honom inte

han skrubbar ansiktet mot klippan under sig

letar efter låneord

då kommer hon, alldeles tätt intill

med ett flaskskepp mellan låren

går förbi honom

tappar allt sitt hår på stigen

”Så fin han är!”

ingen sjunger längre

hon försvinner in i skogen och drar mörkret efter sig

lämnar pojken kvar i ljuset

hon har inte ens uttalat hans namn

”Blauwe Schute.”

pojken sitter i en ring av fullt normala människor

alla håller upp sig själva

elegant

på ett fullt trovärdigt sätt

”Såg ni hans fru?”

alla nickar

”Han slår henne.”

pojken klistrar en tändsticka till

snart är flaskskeppet klart

ingen oroar sig

alla undviker känsliga stickspår

det är en vacker kväll på jorden

i en skyddad del av världen

och

ingen reagerar när han tänder eld på barnet

”Skeppet.”

när han tänder eld på skeppet

för att se

” ... att han aldrig lär sig ... ”

en liten svart ballong

djupt därinne

en nål som exploderar

och ända ut i ansiktet syns ingenting av detta

brosk

pojken ska återse sin syster

bruna stugor i sandig tallskog

lågland

stigar av trampad mossa

havslukt

dom håller varandra i handen och springer

hans lilla syster och han

hon bär en söndersvedd nallebjörn under armen

hon har skurit sig på ett skrik

han minns det än

dom springer runt

hans lilla syster och han

i cirklar

allting är mycket stort

himlen en blåsvart fästning

mullrande

svarta skaldjur störtar ner från grenarna

sanden virvlar upp

kroken fastnar i hans underläpp

”Har du ont?”

han håller sin lilla syster i handen

irrar mellan övergivna odlingar

döda spadar

slinker mellan genomblåsta husvagnar

med spindelnät och köksredskap

mögel överallt

en sönderregnad piltavla

rester av en hammock halvvägs ner i mullen

ingen igelkott

inga skimrande stunder av hotlöst lugn

skir frid

bara släpspår av uppskurna äktenskap

vuxna människor som inte finns

som har gömt sig

försvunnit, upphört

kvar på tröskeln en kaninbur

i buren en vitnad benbit och ett egendomligt ljus

”Ja, jag har ont.”

pojken blöder, han behöver plåster

han behöver mycket mer än det som inte finns

han är på väg att delas upp i sig själv

han ser för mycket

han kan inte sy ihop sin blick

”Duktig pojke.”

hans lilla syster somnar på botten av en sårig rotvälta

pojken kryper in i sig själv

han har lärt sig rymma

på riktigt

mannen lutar sig över pojken

varsamt

kysser hans blänkande skal

pojken blundar när mannen viskar

”Dina bröder har ingen syster längre.”

pojken vägrar ge upp

”När ska han flytta hemifrån?”

utanför dörren sitter en harmynt främling

och slickar på en stulen brynsten

han bidar utan oro

pojken står ensam i torgets utkant

ansiktet är vaksamt

vinden tränger obarmhärtig kyla genom jackan

tomt åt alla håll, ingenting som nalkas

”Men vad väntar han på?”

ankomsten

pojken håller andan

och undrar varför livet är försenat

han sätter sig på en bänk med en man i knät

mannen dog för länge sedan

”Världen är ännu inte född!”

var det sista mannen sa

pojken undrar vad han menade med det

hur ska en skållad varelse kunna överleva

i en värld som ännu inte är född

pojken lägger ifrån sig mannen

lägger en vacker ask på hans vita panna

en ask av ljust och torkat cederträ

ännu är inte världen född

ännu har inte tillräckligt många dött

var det så mannen menade

pojken vet inte

han dog för länge sedan

på sitt sätt

han satt i knät på en mycket liten varelse

en kropp med två små huvuden

vända från varann

”Är det så här det ska se ut?”

undrade varelsen

och tittade ner mot pojkens blanka ögon

”Nej ... världen är ännu inte född.”

då skrattade varelsen

och la en skarabé på pojkens vita panna

”Bomska!”

på bänken ligger askan av det djupt förrådda

utan mun

askan av en mycket liten varelse

virvlar upp

pojken har klivit ut

det springer en häst nu, det springer en vit häst

järtecken, nalkande

pojken vill spola ögat snabbare

”Varför det?”

han vill spola ögat snabbare

han vet inte

han är partiellt färgblind

utanför, på gatan

väntar nio svarta hästar och en vit bil

det finns inga människor

det regnar

”Är han färgblind?”

hans långa resa är slut

han har spått sig själv med varsamma händer

han är spådd

han ska möta en flicka utan lukt

med ett bråddjupt leende

och han ska störta

stilla månblått släpljus över torget i natt

en mycket liten vacker därute

en osynlig

dansar ryckigt över asfalten

damm ensam

fandango över torget i natt