ingenting återföds
det är detta vi har att sila
långsamt
mellan händer som sörjt sig vackra
det är märkligt hur tätt vi står
sju dagar
år ut och år in
och ingen av oss når fram
tiden går
spår av metastaser
under hatten
bruna slingor på hans panna
”Skål.”
han har en lugn blick och en vacker scarfs
han sitter med ryggen mot hemmet
två personer försöker ringa in hans verksamhet
ögat glider ut och in
ingen märker när det släcks
”Truth kills everybody.”
han ljuger och ler, han är alltigenom sann
för att skona oss
när han reser sig kan han skratta
och gråta
hans händer går aldrig att knäppa ihop
kvinnan går vid kanten av en mycket lång sorg
hon anar
först av alla, hon tiger längst
vi väjer
mer av artighet än oro
kvinnans ögon sörjer
långt senare
i en spegel av morfin.
vi har lärt oss fråga
”När?”
mannen ska hämta vatten i världen
blicken ska tvättas igen
”När som helst.”
klockan är mer än tidigare
handen och ljuset
han går mot en blankare fläck
det är klart
uttrycket i sig går aldrig att förvanska
det han ser i sitt ansikte
är oåterkalleligt
det som vandrar från världen utan sorg eller saknad
det är klart
allt annat är plagiat
eller gårdagens hänförelse
det är klart
och han kan kalla det skönhet
brist
eller oförmågan att anförtro sig
vad som helst
det spelar ingen roll
längre
timmarna på golvet
när han blandar blått ljus med förtrollade kemikalier
och förser sin fantasi med makalösa mirakler
lakanet
som han spänner över den sjuka buken
”För att slippa delta i också detta.”
det spelar ingen roll
längre
varken nu eller framgent
hur hästarna i gränden stannar till vid hans port
för att lämna en låda obotlighet
det är klart
mannen är på besök i tegelhuset
för gott
vi går i världen
utanför
som om den angick oss
mellan livet och döden
lär vi oss
finns en mycket speciell korridor
en utmätt sträcka
med ett torrt och gåtfullt namn
besökstid
fönstret är tomt
så passerar en kvinna i blå rock
så
är fönstret borta
mannen tänds och släcks
döden glider genom bäckenet som en stråle utan ljus
handen rör sig över huden
blicken
fastnar på en fläck
det är tyst och stilla
varelsen med refrängen återkommer klockan tre
han har en skål i handen
flera färgade koppar av plast
ute
i den andra världen
sjunker en backhoppare genom ljuset
kvinnan i stolen vakar vid dörren
det är tyst
stilla
anhöriga tassar genom väggen
bugar
slickar sina fötter och försvinner
vem som helst kan hamna här
mannen ligger i sängen och tittar i taket
sängen är förr av halm
eller jord
nu följer han en spricka in i bröstet
oss har han inte ens märkt
han tittar i taket och gulnar
sängen är mycket modern, fyra fåglar av stål
”Det är vackert annars.”
ja
till vänster en sluten trädgård
det är där han har valt sitt vårdträd
ett kritvitt träd
med mycket spretiga grenar
på grenarna hänger svarta päron
av glas
trädet ska planteras i armerad betong
”I god tid.”
det är mycket viktigt
det finns ingenting som undgår honom
på golvet ligger hårda stenar
frost
en annan röst som låter mycket lugn
”Vi ska bygga ett kritvitt träd.”
stenarna har lagts i form av en urgammal gåta
det är vackert
och han har ingenting kvar
”Svart saknad i ansiktet?”
ja
”Och fåglarna?”
fåglarna har stelnat i en djupt förråd form
mannen lutar sig in i döden
en stund
(även han måste koppla av)
en krossad fjäril flyger ut och in
i munnen
det går att känna igen
det
går inte att känna igen
mannen är blytung, kvinnan är blytung
lungan är återvändslös
långt borta pinglar en klocka
ett kärl som brister
en sjuk tystnad släcker ljuset
”Det är var dag?”
ja
nu bär en anställd undan tiden
intet får förfaras
mannen ligger vaken och sover
hans hand är mycket orolig, det finns en till i rummet
”Jag vill.”
han vill måla sjukdomen i klara enkla färger
det är allt
han vill hålla sig kvar
”Ute ser det annorlunda ut?”
ja
hans mindre röst har en droppe kvar
i mungipan
vi vet att det är dags att gå
han kan inte rita längre
”Det är för sent.”
han gör en modell av kärlek
en avbild
han försöker fastställa sjukdomen
”Det smittar inte.”
han trycker in ett äpple i ljuset
som exempel
”Och ni måste iväg?”
vi måste iväg
”Polipoli.”
han har lekt färdigt
huvudet mot fönstret, äpplet på bröstet
underliga små pojkar
som bär gummiskålar genom dörren
”Tiden är ute.”
nästan
kliniskt oberörd
varje flinga på hjässan kyler ner hans minne
mannen vakar
vingen under koftan växer
”Du kan väl kasta ett öga på trädet.”
flingorna i handen smälter ner hans blick
han kliver in i sin bristpunkt
och gör sig besynnerligt hemmastadd
han är redan utom räckhåll
verkningarna är gränslösa
skred utan uppehåll
”Ut ur en smärta och in i nästa.”
bedövning
är ett vackert ord
han vaknar
han som vilar på en bädd av enkla svar
han lyfter blicken
vi fångas i ett och samma ord
igen
” ... polipoli ... ”
det finns ingen ögla i ordet
det kommer till en tidpunkt
för alla och envar
mannen är naken
mannen har ett nät över hjärnan
”Vi ska aldrig möta det med fruktan.”
den vita väggen därute
timmen av glas
det kommer till en tidpunkt
när en kall och varm rörelse är allt som återstår
han vet att han aldrig ska röra sig mer
inga färger ska hinna ikapp
hans blick
”Det är klart.”
han ska resa sig långsamt ur den som brann upp
och hans aska
bli bädd åt en annan
ännu lever han
det finns ingenting att ångra
eller hoppas på
”Jag bor i alla rum som saknas.”
det
är allt han har att säga
varje bokstav i hans tystnad
är förbrukad
det är uppnått
tegelhuset
två gånger har vi vandrat genom en och samma port
två döda har vi burit ut
en hiss
en korridor
ett antal slutna ändstationer
tre gånger
333
mannen med myrorna
är död
mannen med den spegelvända blicken
fåren kan andas ut
nyss gled han genom duken
med en mjuk skalpell i skrattet
lupus ultra
nu
har han reducerat oss till ramar
runt hans minne
det ringer en röst från ett annat land
från en helt annan flykt
”Är det sant?”
rösten vill reparera
det går inte
det går aldrig att hinna ikapp
det är försent
nyckeln är borta
och ögat
den numrerade munnen är mald till stoft
”För sent?”
rösten hotar att återkomma
nu sitter alla här
nästan
den som saknas lever inte
resten sitter här
döda och levande, om vartannat
alla sitter här
tysta
var och en med samma hål i tungan
det kallas begravning
sorg är till salu
själasörjarens kalla anletsdrag
mjuknar in i lönsam empati
plus moms
det är djupt ovärdigt
en anställd
stänger av dammsugaren och viskar på italienska
ingen förstår honom
då pekar han på den stora orgeln
kvinnan nickar
hennes päls är mörk och vacker
mellan bänkarna går en vithårig gestalt
med en handduk i munnen
kupolen är blå, eller beige
ljuset glider runt
mitt i gången står en ställning av trä
ett altare
och ingen har tänt elden
det är mycket obehagligt
senare ska sörjande vada
hukade
genom kompakt tystnad
nu sätter en anställd på sin dammsugare
detta är inte hans hus
inte hans religion, inte ens hans smuts
han är mycket bitter
kvinnan letar efter en annan knapp
hon
vill höra om det finns ny musik
den vithårige gestalten hukar sig ner
gnider bort en solkatt
från bänken
det är han som ska glömma alltihop
när han ler ser kvinnan mycket rädd ut
hon vill gömma sig igen
högre upp
där alla minns hur hon såg ut
mannen av obeveklig tröst
hårt faller murarna in i hans minne
” ... polipoli ... ”
han
försvinner i en kappa av trä
med ett duntäcke lindat runt kroppen
hans klubba är ljus och tung
vilsna
kända och okända
sammanfösta i ett spegelrum
på söder
mannen har slungat in oss
i
ett vaccum av sorg
vad ska vi säga
”Skål!”
så rinner allt, så desperat
som förr
allt återgår
till fasansfull vana
utslagna på golvet ligger tre gula tänder
mannen i rullstolen gråter
han har nio munspel framför sig
”Jag vaknar varje morgon och tänker
jaha
det var så här det blev.”
i handen vaggar ett bamburör
rasslande benskärvor droppar en rytm
”Vi ses i Krakow.”
det var så här det blev
ur hans näsa hängde en ljusgrön sträng
han rundade kistan sist
på kyrktrappan flaxade han fram och tillbaka
alla andra tittade bort
han kommer till spegelrummet ledd av en chaufför
han har gråtit i timmar nu
”Alla skrek hela tiden, och slog varann,
det var så mycket humor.”
han sitter i rocken och har ingen kvar
han vet inte var han är
hans tåg har passerat och handen är full av mynt
han ska måla en tavla i natt
”När jag bad om en telefon ville dom ha borgen.”
han ska välja en röd färg
först
han är mästare på akvarell
i det röda ska han lägga ett stråk av grått
och spänna ett skrik runt duken
”Det var jag som skar ner honom.”
han är mycket vänlig och utsatt
en förflugen hand ska slå sönder hans näsben
förr krympte han handskar
som tröst
nu gör det ont när han äter
”Jag har ett hål i magen, det rinner rakt igenom.”
han har fått en belöning av kungen
nu drömmer han om en biroll
en mycket liten insats
bara en roll som bekräftar att han faktiskt finns
”Gärna en komedi, jag älskar fars
jag minns en trebent hund
i Gdansk.”
hans vän försvann med hans kvinna en natt
nu bär han alltid en pensel på sig
mannen har gått upp i rök
kvinnan trycker hans aska till bröstet
hennes natt är vacker och lång
hon går i trappan med nakna fötter
pojken vaknar i rummet intill
hon
vill höra vad väggarna viskar
hon har lagt sina stenar i nya former
hon vet att det hjälper en stund
pojken vill växa upp
huset är samlat runt tomhet och lugn
det som var finns bevarat
i det som består
hon vet att det aldrig går över
tystnaden
hon kan se hans kropp just innan hon blir varse
hon kan känna var han låg
tystnaden är en lie i sig
lövet rostar snabbare nu
tätt över marken glider en fågel
vingarna rispar snön
han sitter i en bil och tittar på oss
hatten och halsduken
han vill se om vi har förstått
det har vi
våra fotspår utplånas framför oss
jag vet
som en akt av längtan
mannen ska sitta vid stammen i parken
och hålla en kvist i sin hand
vid hans fot har ett mynt singlat ner
vi ska stanna vår kärra och böja oss ner
som om myntet var avsett för oss
då ska mannen öppna sin andra hand
och släppa en sten i gruset
”Ett skrik.”
det är så vi ska tvingas välja